Besviken

Utan Lergigan i tre dagar försmäktar jag på denna ö.

Igår mådde jag faktiskt okej med illamåendet. Eller – jag mådde inte illa. Trött var jag, jag sov säkert 12 timmar på natten och minst 4 på dagen. Men illamåendet var okej, och då satte vi det verkligen på prov med att låta det gå länge mellan måltiderna och dessutom bara äta nyponsoppa, knäckebröd och morot till lunch.

Men nu ligger jag här med kräk-känslan i halsen och vågar knappt röra på mig för rädslan av att något ska trigga kräkreflexen. Håret är för säkerhets skull uppsatt, det är så jobbigt när man måste kräkas och håret riskerar att komma i vägen.

Tandborstning får kräk-reflexen att retas, liksom floursköljning. Och de stora kalciumtabletterna.

Jag ville att det här skulle vara över nu. Jag vill komma in i det där sköna tillståndet till andra trimestern när man känner sig pigg och fräsch!!

Så. Nu undrar jag om jag ändå ska ta en vecka till med Lergigan. Det går verkligen inte att jobba heltid och bara tänka på illamående hela tiden.

Visst har magsjukor använts som krigsföringsmetod? Det måste ju vara bästa sättet att få en armé ur funktion – att ge dem något tar över alla andra behov och impulser.

Hugaligen. Snälla, låt det här gå över!

Flick- eller pojkfunderingarna

Vi har ju redan 5 smågrabbar i familjen på min sida. På Josephs finns bara små flickor.

Min familj har ju varit ganska tydlig med flickönskemålen. Josephs familj med pojkönskemålen. Det blir ju såklart bra vilket som, ingen är knäpp på det viset.

Min graviditet har so far varit i grunden olik mina systrar och mammas. Ingen av dem har kräkts och ingen av dem har haft ont i bäckenet. Mina systrar var sugna på fräscha saker om gröna äpplen.

Jag har inga direkta cravings, men jag måste säga att jag gillar proteinrik mat. Igår försökte jag få i mig mackor med marmelad till frukost.  Det gick så vansinnigt lånsamt, och gott var det inte. Men idag! Salami-mackor slinker ner som ingenting.

(Ja, jag har frusit salamin innan, jag är väl medveten om livsmedelsverkets rekomendationer…)

Min mamma har fött bara tjejer, mina systrar bara killar. Ändå har de mer gemensamt sett till graviditetssymtom  än vad jag har med någon av dem.

Men jag tänker att kanske, kanske är det ej tjej. Man kanske inte får gissa sånt här själv. (För all tydlighet: Jag blir exakt lika glad om det är en kille.)

Vad tror ni andra?

Bläckfisken…

Vi har alla hört om gravidskalle. Ni vet, när smöret hamnar i garderoben och strumporna i kylskåpet.
Hur som helst har jag inte väntar mig detta förrän åtminstone vecka 25, 30. Jag befarar dock att det kan ha börjat idag:
Mia slog på kranen till diskhon på fullt ös och högsta värme och gick sedan och la sig i soffan. Jag trodde först att hon höll på att fylla upp inför diskning, men efter ett tag börja jag anna oråd och gick fram till diskhon. Ingen vattenfyllning dock utan den bara stod och öste.
“Mia, skulle denna bara stå och spruta?”,
Hon tittar upp och börjar garva hysterisk. “Nej, stängde inte jag av den?”
Jag stänger av och stämmer in i skrattet. Roligt! Eller borde jag blir otrolig?
Kanske var detta bara en biverkan av sirapströttheten. Eller så är det kanske dags för mig att börja växa de där åtta armarna och ögonen i nacken som jag alltid önskat mig…

image
eller kanske räcker det med riktigt långa armar som Mr. Tickle

Lördagspyssel

Att berätta på jobbet om graviditet

image

Japp. Nu har jag pysslat. Vi köpte sängbord förra veckan, så vi hade så fina kartongbitar hemma. Det är helt enkelt en kartongbit som jag klippt till och målat.

image

Om man öppnar ugnsluckan så får man veta nyheten. Imorgon ska vi baka bullar!!

På fredag smäller det!

image

Supersurt! Definitionen av bra gravidgodis.

Hur det gick med kollegorna

Jag har alltså delat upp det här med att berätta på jobbet i fyra steg.

Steg 1. Elin.

Hon fick veta före alla andra, nästan.

Steg 2. De andra kollegorna i hemrehab.

Det var alltså igår. Vi har fredagsmöten varannan vecka men god frukost och lite tid att prata, bara vi sex. Jag berättade för dem där. De blev glada. Såklart. De hade inte misstänkt nåt.

Steg 3. Berätta för  chefen.

Tänker jag göra… på tisdag eftermiddag.

Steg 4. Berätta för alla andra, 25 stycken.

Någonslags bull-fika med en bulle i ugnen-skylt. På fredag.

Japp, så tänker jag mig det!

Tröttheten från avgrunden

Jag har ju ätit Lergigan i snart en vecka. Lergigan Comp innehåller även uppiggande ämnen, vilket måste ha haft väldigt god effekt på mig. Jag minns att Joseph konstaterade det under sin apotekarutbildning, att jag är en sådan som alltid får starka reaktioner av läkemedel. Det är säkert en blandning av någonslags inre kroppskemi och liten kroppsyta totalt sett. Ger man samma dos till alla, så får ju den lilla kroppen en mycket större andel.

Den här veckan har jag faktiskt känt mig PIGG vid några tillfällen. Ni vet den där underbara känslan av att både kunna jobba heldag, komma hem från jobbet OCH laga middag och diska. Helt makalöst efter att i två månader mått som en urvriden disktrasa.

Jag hade tänkt att testa att vara utan Lergigan i helgen. Jag menar, rätt vad det är så har illamående försvunnit. Då vill jag ju gärna veta om det och inte behöver medicineras längre.

Så vid lunch idag lät jag bli att ta dagens andra tablett. Illamåendemässigt har det hittills gått ganska bra.

Men gudars skymning, så trött jag blev.

Vi hade haft två nybesök på förmiddagen vilket alltid resulterar i suuuuuperlånga bedömningsanteckningar och dessutom en rehabplan som är ett eget dokument. Mycket journalskrivning, totalt sett. I vanliga fall skriver jag anteckningar i rask takt, jag räknade kallt med att vara klar med alla dagens journaler vid två idag eftersom jag låtit bli att boka några eftermiddagspatienter.

Klockan tio i tre satt jag fortfarande och stirrade tomt framför mig. Jag hade inte lyckats pressa ur mig ens hälften av det jag borde gjort. Tankarna bara snurrade och snurrade. Kroppen kändes så tung, och armarna på tangentbordet var av bly.

Jag fick bestämma mig för att jag får skriva klart allt på måndag. Och då kom nästa oöverstigliga berg: Byta om.

Och sedan: Ta sig hem.

Jag minns ärligt talat inte hur jag kom hem.

Så vaknade jag upp efter två timmars sömn, hemma i min egen säng. Seg, ja, men kapabel att tänka. Och sen gick vi ut och åt.

image
Försökte vara fredagsfin

image

“Känn din gräns”
Frågan är: Gäller detta bara gravida kvinnor eller är det en allmän uppmuntran tillsammans med piktogrammet?
Ja, det är tur att rekommendationerna finns, så att inte gravida kvinnor häller i sig irländsk mörköl iaf. Inte för att det är någon risk för Mia ändå.

För övrigt var maten hemskt god. Oxfilé för oss båda på Söderkisen.
Mia påstår att om hon har stor aptit för kött och sånt så är det en flicka.
Vad tror ni?

image
Jag började med folsyra när jag slutade med p-piller i september. Nu är burken slut och enligt livsmedelsverket behöver man inte ta tillskott efter första trimesterns slut. Skönt! Nu har jag bara kalcium kvar. Och snart får jag säkert order att ta extra järn.

Mina bästa prylar på morgonpromenaderna

Mina bästa prylar på morgonpromenaderna är numera följande:

Graningekängor. Vattentäta och stryktåliga som tusan. Klarar av mina entimmespromenader i alla väder denna vinter av slask.

Bäckenbältet. En förutsättning för att klara av mina mornar utan att bli som en bechterew-patient….

Och så hörlurarna. Radion, min bästa vän. Morgonpasset har hjälpt mig att fnissa mig ur många illamåendemornar…

image

Jaha, det kom en sån dag också. När kroppen gjorde allt för att skrika till ALLA, kolla, kolla JAG ÄR GRAVID!

I alla fall kändes det så.

När kroppen försöker outa mig

Såhär gick det till.

Jag och Elin hade jobbat på tillsammans på förmiddagen. Kom in till jobbet och gick och tog lunch. Jag var klädd i min vanliga uniform: workerbrallor, pikétröja och tjocktröja av modell större.

Efter lunch, när vi sätter oss i bilen igen för att åka till nästa patient så utbrister Elin: Det ska bli så himla skönt när du berättar för alla!

Jaha, fnissar jag. Visst kan det bli trevligt…

Jo, man allvarligt, säger Elin. Idag vid lunch… Hej Mias bröst, liksom! Det liksom bara blev så mycket, så plötsligt, säger hon bekymrat.

Efter eftermiddagens patienter satt vi båda på ett möte. Efter mötet går vi tillbaks till vårt kontor. Jag funderar lite på morgondagen, jag brukar ju alltid ta min friskvårdstimme på fredagar och träna på jobbets gym. Jag säger dröjande; Elin, jag vet inte, jag tror inte jag kommer träna imorrn. Jag kan inte med att komma hit i trikåer…

Hon utbrister i full chock: NEJ, Gud bevare mig! Nej, nej, nej! Det går inte! Jag vet inte vad som hänt idag, men när vi satt på mötet alltså… Ja… Folk vet ju att du brukar vara ganska vältränad… Dom tror nog att du börjat tappa greppet… äta bullar… Ja, när som helst får du nog frågan i alla fall…

Oj, vad jag har skrattat idag. Mina bröst som liksom får folk att tappa andan av chock på lunchrasten. Och min bullmage som börjar få Elin att bli supernervös för att jag ska bli outad innan jag själv vill berätta…

Ja, för jag har bara berättat för Elin. Det hade varit svårt att dölja för henne. Hon har varit till stor hjälp med det här med att leta efter lämpliga buskage… Ingen annan på jobbet vet, men imorgon tänkte jag berätta för de övriga fyra i min närmsta arbetsgrupp.

Men jag drar mig för att berätta för chefen. Hur man än ser på det så ställer det här ju till saker och ting. Jag vet att man inte kan tänka så, men i alla fall. Och för resten av arbetsplatsen. Hur ska jag göra?

En kollega till mig gjorde en lapp i fikarummet där hon skrev “I maj kommer storken” och så bjöd hon på fika. Jag undrar om jag ska göra en ripoff och helt enkelt skriva en lapp där det står “Storken har bråda tider! I juli kommer han igen!” och bjuda på något ännu godare fika…

Vad tror ni?

Jag har nåt i magen

Dagens spinning-rapport.

Det är svårt med vad jag ska ha på mig på gymmet. För just nu ser jag mest bara lite småtjock ut. Jag skäms lite och tänker att folk tror att jag ätit förmycket över jul.

Wrong.

Jag har kräkts massor över jul.

Det är också svårt med var jag ska ha byxorna… Jag började med att knöla ner dem nedanför höfterna. Men de gled upp och tryckte så på livmodern. Så jag försökte dra upp dem. Men de gled ner och tryckte på magen igen.

Efter en stund vad jag så svettig att det gick att dra upp brallerna till midjan och då klibbade de fast där. Camel-toe varning och braller upp till midjan. Ni förstår att jag stormtrivs…

Under hela passet så har jag den där märkliga känslan av att ha något i magen. Det är liksom inte håll, det gör inte ont. Det är inte kissnödighet eller magknip, för det är inte behagligt. Det bara är något där. 

Jag har fortfarande svårt att fatta att den där yttepyttebebisen jag såg på ultraljudet i fredags faktiskt finns inuti mig. Det var en sån där supermärklig känsla. Jag kände mig allvarligt som man säkert gjorde förr, när TV:n var ny. Ni vet, är det verkligen en litenliten gubbe i den lådan? Det kändes nästan mer logiskt att det låg en yttepyttebebis i burken bakom skärmen än i min mage.

image

Japp, då var man tillbaka i bloggvärlden. Ganska trevligt måste jag erkänna!
Inleder, för min del, med bullmagekort # 1. Kanske inte mycket för världen, men det är det bästa 5 cm bäbisen som finns. 🙂

Helt enkelt mitt bästaste bakverk, EVER! Och jag har spritsat den alldeles själv…

Alfaetttjohejsan

Den här dagen har ju varit sisådär.

Jag började kräkas innan Lerigan:en hade börjat verka. Och vilken kräk-omgång det var sen. Jag stod och hulkade och kräktes gång på gång, fast magen blev tom. Det var som att det blev någonslags spasm, det gick inte att avbryta. Tillslut lyckades jag kränga i mig några klunkar vatten i panik, och då lugnade det ner sig.

Det visade ju att jag så lägligt hade kräkts ut hela den nyss upplösta tabletten, så förmiddagen blev ju inte så kul. Snart kan vi ta en sightseeing runt i mitt arbetsområde så ska jag visa er säkert 30 rabatter jag stått och hulkat över…

När vi sedan kom in för lunch så hade jag två missade samtal. Båda gällde blodproverna som jag lämnat hos barnmorskan förra veckan.

Det första gällde röda hund. Inte så farligt, men tydligen har jag inte något skydd för det. Jag måste akta mig för personer med röda hund (hur vanligt är det, liksom?) tills efter graviditeten, och sedan borde jag ta en ny spruta.

Det andra kändes lite värre. Vi har sedan en tid tillbaks vetat att det finns en genetisk defekt inom vår familj, en defekt som kan ge lung- och leverproblem i värsta fall. Alfa 1 antitrypsinbrist. Min ena syster har visats ha denna, och nu även jag. Dessvärre var mina värden ganska låga, 0,77 när normalintervallet borde vara mellan 0,94-1,94. Dessutom stiger värdena när man är gravid, så det borde ju ligga väldigt lågt i normala fall för mig.

Jag har nästan anat att det är något, för senast i våras gjorde jag ett konditionstest som fick USELT resultat trots att jag var som mest vältränad på flera, flera år. Så jag nu när jag väntar på remiss till Lungkliniken så hoppas jag på att få chans att kolla min lungkapacitet. Om man nu har normalvärden på spirometri för gravida, det vete katten.

Jaja, nu liksom alltid är det ju viktigt som tusan att ha bra kondition. Så ikväll blir det spinning! Lite högre styre nu bara, sen är det bara att köra på som vanligt.

Heja mig. Nu ska jag äta korv och makaroner.

Vi har en bulle i ugnen

Vi är båda ringrostiga bloggare, men vi får väl se om vi kan få ihop nåt av det här i alla fall.

Tanken är väl mest att det blir en kombo av Josephs brödbaksbloggande och någonslags graviditetsblogg. För faktum är alltså att vi är på väg att bli en riktig liten familj, en bebis är på väg.

Vi beställde en bebis av storken med leverans någon gång efter att jag klarat av min magisteruppsats. Så under våren har vi fullt upp, för att sedan fortsätta i samma anda över sommaren och hösten och förmodligen resten av vår överskådliga framtid.

Graviditetens första månad var mest bara ett enda stort pirr i magen. De två efterföljande som snart gått har varit sjukt jobbiga. Hade vi inte vetat vad det berodde på hade jag nog trott att det var en allvarlig sjukdom. Trötthet över alla gränser och så illamåendet Allan.

Sedan ett par dagar har jag fått Lergigan Comp att ta två gånger per dag. Med dem klarar jag att behålla maten jag äter i alla fall, vilket känns skönt. Magen syns faktiskt lite redan nu i vecka 13. Jag känner mig ibland som en vandrande symtomförteckning. Jag började få ont i bäckenet redan i vecka 9. Jag trodde först att jag fått någon rejäl muskelinflammation i baken, men när jag sedan testade foglossningsbälte i smyg på jobbet så insåg jag att att det ändå var foglossning. Sedan jag började med bältet har jag knappt ont alls.

Jag antar att det också är hormonellt betingat och att det kommer kunna gå upp och ned också, som med allt annat.

Det absolut konstigaste graviditetssymtomen är hittills att jag verkligen inte är sugen på choklad. Det finns en enorm mängd saker jag inte är sugen på, och en hel del saker som jag kräkts när jag känt lukten av eller tänkt på. Men choklad? Superskumt.

Japp, det var en liten rapport för nu. Vi hörs!

Integritets Preferens
When you visit our website, it may store information through your browser from specific services, usually in form of cookies. Here you can change your privacy preferences. Please note that blocking some types of cookies may impact your experience on our website and the services we offer.