Den mest sexualmoraliskt uttalade delen av bibeln är Paulus brev i Nya Testementet i bibeln och det är ofta därifrån man hämtar det mesta teologiska stödet för renhetsläran. Mycket av sexualundervisningen som hämtats från Paulus texter kan tolkas som ett förmedlande av skuldbeläggande och skam.
Den centrala filosofin under den Paulus tid var Platons tankar som innehöll en fundamental misstro till den fysiska och observerbara världen. Man ansåg att ande och själ var fångade i den fysiska kroppen. Utifrån detta växte sedan en misstro mot den fysiska sexualiteten och man värderade sexuell lust och njutning lägre än annan njutning.
Kyrkofadern Augustinus fortsatte på den här tankebanan och menade att kroppen behöver härskas av själen. Han uttryckte att ”lust är ett resultat av mänsklig synd och olydnad mot Gud”. Mycket tyder på att Augustinus undervisning grundade sig i hans egen skam över sin sexualitet.
Man kan i berättelserna i Nya Testamentet läsa att Jesus påvisade en för tiden ovanlig jämställdhetslära . Kyrkofäderna kom sedan att skapa en allt mer patriarkal struktur under årens lopp. Augustinus menade att en mans kropp är lika överlägsen en kvinnas kropp som själen är överlägsen kroppen. Det här fortsatte långt i historien och även Martin Luther menade att kvinnor är underlägsna män både till kroppslig styrka och intellekt. Genom tiden har kyrkans ledare tolkat det som att sexualiteten ofta är ond, syndig och inte av Gud.
Renhetsläran innebär en rad olika tolkningar som kan kokas ner till följande punkter:
Det här innebär att man lär ut att sexualitet är en farlig drift. Den religiösa blir också hämmad och får inte utforska vad hen gillar eller inte gillar.
Vi har kommit i kontakt med alla möjliga sorters omskrivningar för hur man ”tappar delar av sig själv” om man har sex med flera personer genom livet. Det liknas med en paj (varje gång du har sex ger du bort en bit av din paj), som en ros (för varje sexualpartner försvinner ett rosblad) eller som ett äpple (tillslut blir bara skrutten kvar).