Frågor om mina förlossningar

Det kommer då och då in frågor till oss, såna som jag inte känner är värda ett helt inlägg, men som jag inte heller hinner svara riktigt bra till var och en. Här har jag sammanställt ett gäng frågor och svar angående mina förlossningar.

Upplevde du att amningen kom igång på samma sätt efter dina förlossningar? Du verkar inte ha haft problem med amning alls!?

Jag tror ibland att om jag levt förr i tiden så hade jag kunnat livnära mig som ”amma” åt några kungabarn eller något sådant. När jag gick amningskursen hösten 2016, alltså många många månder efter att jag slutat amma Wilfred i mars 2015, började jag läcka bröstmjölk av att bara läsa kurslitteraturen. Jag har haft mjölk från och med graviditetsvecka 11 alla tre gångerna och har varit väldigt redo att börja amma så fort barnen har varit ute. Våra barn har också fattat grejen med grepp och sug och mina amningsperioder har varit väldigt oproblematiska. Jag har donerat mjölk andra och tredje gången eftersom jag också har väldigt mycket mjölk. Rent egoistiskt är det en fantastiskt grej. Jag blir av med en del av överflödet, bebisarna får inte i sig alldeles för mycket hela tiden (det fick Wollmar och kräktes därför också enorma mängder) och jag får lite pengar för donationerna. Jag märkte ingen skillnad alls faktiskt på amningsstarten mellan sfinkterruptursförlossningen och kejsarsnitten. Jag är väldigt tacksam för det!

Waldo pussas/letar bröst på BB, ett halv dygn gammal


Är din första förlossning ett trauma för dig/er?

Det var den, absolut. Jag hade ungefär en månad där allt jag såg när jag blundade var scener från förlossningen. Men vi fick träffa en kurator och det gjorde all skillnad i världen. Att bara få prata med någon professionell är ju ofta så_himla_bra. 

Hur mådde ni?

Alltså, mestadels okej men jag hade dagar då jag mest bara grät. Nätter också för den delen. Jag hade jätteont länge, det var stygn som gick upp, jag fick fick fräta bort granulomvävnad och lite annat sånt. Det finns ju blogginlägg om hela den tiden, om du är intresserad. Men jag kan nog lugnt säga att jag aldrig mått så dåligt som under den tiden.

Kunde du släppa skadan och fokusera enbart på underverket-bebis?

Jag tycker faktiskt inte att jag riktigt kan svara på frågan. Jag mådde liksom okej, gullade med Wollmar och fungerade okej i sociala sammanhang. Men när Wilfred kom så kände jag ändå ”ahaaaa, man kan må så här och vara en nykläckt mamma också”. Jag tror att jag faktiskt hade ett sämre tålamod med Wollmar som bebis än vad jag haft med de andra två. Kanske har det att göra med att jag var mamma för andra gången, men kanske också för att jag mådde så mycket bättre.

Har dina systrar fött vaginalt utan komplikation?

Mamma har fött fyra döttrar utan komplikation och kan typ i 60-årsåldern hoppa studsmatta med barnbarnen utan besvär. Två av mina äldre systrar har väl på pappret haft okej förlossningar. Den ena har brutit svanskotan två gånger, den andra har haft en del dramatik med tvillingar/prematurer och har nu fem  barn med fyra förlossningar bakom sig. Den yngsta äldre systern hade nästan samma historia som jag, en förlossning som gick alldeles för långsamt och som slutade med sugklocka, hon sprack inte så farligt men fick en symfysskada och kunde inte gå på några veckor. Hon ska snart föda sin tvåa och känner sig faktiskt rätt lugn inför det, om jag förstått henne rätt. 

Blev du under någon period efter sfinkterrupturen bitter och förbannad på Joseph?

Njae, inte riktigt på allvar. Men däremot har jag nog låtit Joseph jobba av någonslags ”skuld” mot mig, hehe. Jag tycker överlag att det är sjukt orättvist att han kan glida igenom de barnaalstrande åren på en räkmacka och att det är jag som ska plågas igenom graviditeter, traumatisk förlossning och två bukoperationer, plus reoperationen av förlossningsskadorna. Visst drar han typ hela lasset med familjelogistiken när jag är gravid och visst försöker han gottgöra mig så bra han kan, men det går ju ändå inte. Dealen är bland annat är att jag aldrig behöver bada med barnen när det är kallt, det är en sådan kroppslig uppoffring som han får göra i rättvisans namn. Haha.

Hade ni koll på vad sugklocka innebar för risker? Var ni pålästa? Ska man måsta vara det?

Innan Wollmar föddes var jag en väldigt trygg gravid kvinna med enbart goda förlossningerfarenheter i min närmsta krets och vi läste inte på särskilt mycket och gick inga förlossningsförberedande kurser eller så. Vi övade på avslappningsövningar och jag försökte mest bara hålla mig i god fysisk form inför förlossningen. Men. Jag läste ett tvärvetenskapligt magisterprogram just då, och jag opponerade på en magisteruppsats om sfinkterrupturer två månader innan förlossningen. Barnmorskan som skrev den uppsatsen råkade också vara samma barnmorska som sedan kom in när det blev akut på förlossningen, hon assisterade vår barnmorska och läkaren under sugklockeläggandet. Alla inne på rummet visste att jag visste vad sugklockan innebar för risker och alla visste att jag _verkligen_ inte ville att de skulle göra det. Men i det läget så var det bara ”nu måste barnet ut, vi vet att det här inte är vad du ville”. Jag har inga som helst hard feelings över det handhavandet faktiskt, däremot över barnmorskan som hade hand om oss på skiftet innan, som bara lät förlossningen pågå i evigheters evigheter utan progress.

Jag tror att det är en fördel om du är trygg och kan slappna av i situationen så pass mycket att du kan ta emot och förmedla information, men jag tror inte att utfallet har att göra med vare sig pålästhet eller andra förberedelser.

Du skrev någonstans att du inte maxar längre vad gäller träning, är det pga rädsla för framfall? Eller får du värk i bäckenbotten ?

Ja, alltså…Jag kan, precis som många av er andra, inte alltid skilja mellan förnimmelser, obehag, katastroftänkande och faktiska risker. Men när jag under en period försökte mig på tyngre träning med fria vikter fick jag en slags värk i mellangården och runt ändtarmen som jag inte kände igen. Jag tror, att om jag verkligen lade manken till och jobbade suuuuupermycket med både andningsteknik, bäckenbottenkoordination och ren träningsteknik hade jag eventuellt kunnat fortsätta med den sortens träning fram till en viss gräns. Men grejen är att jag inte tycker att det känns värt det. Jag är inte beredd att bekanta mig med min bäckenbottens yttersta gränser faktiskt, för träning som jag inte heller älskar. Jag har löpningen som fungerar oerhört väl för både min kropp och min bäckenbotten och som är min favoritaktivitet.

Jag tror inte att jag ”har råd” att syssla både med löpning och tung styrketräning, och då väljer jag alla gånger löpningen. Kanske är det bara fegt, kanske är det klokt. Jag struntar egentligen i vilket, jag lever med en god livskvalitet och tycker att min kropp mår bra av den träning jag utför. Sedan kan jag ibland bli stressad över att den sociala medier-sfär jag ibland befinner mig i är väldigt styrketräningsorienterad. Jag jämför mig och känner mig dålig, typ när jag har PMS. Men det är ju en helt annan sak, och något ska en ju alltid ha komplex över, typ.

Efter Stockholm Marathon 2017

 

Är det något mer ni undrar?

Skriv så svarar jag i kommentarerna eller i ett nytt inlägg!

Triggerpunkter

”Hej! Jag blir ofta stel i bäckenet, ländryggen, mellan skulderbladen och upp i käken. Och det tror jag beror på mycket bärande av barn och för lite styrketräning och stretch. Går på massage men inte hittat riktigt rätt person och tycker det känns lite väl dyrt. Vill hellre hitta sätt att balansera mig själv på egen hand. Så fick jag nys om massagebollar för att få hjälp att trycka till de hårdaste punkterna. Är det här bra eller dåligt?”

Det här är intressanta frågeställningar som jag fick från en läsare för ett tag sedan. Både om ämnet ”behandling av muskelpunkter” och kring egenvård. Eftersom jag också jobbar mycket med behandling av muskelpunkter i bäckenbotten på en del patienter så tänkte jag ta er med genom en resa i triggerpunkternas värld.

Vad är triggerpunkter?

Dessa punkter är ömma områden som är känsliga för tryck och som kan ge utstrålande smärta. Triggerpunkter anses kunna vara aktiva eller latenta. Båda typerna kan ge stelhet i musklerna som också kan begränsa rörelseomfånget i den led som muskeln passerar över. Det är ingen egentlig knut, men det kan vara en liten minikramp i en del av muskeln. En triggerpunkt betyder inte att något är skadat eller fel. De typiska triggerpunkterna kan ha utstrålande smärta och om du sträcker ut en muskel med muskelknutor kan muskeln reagera med en försvars-kramp. Triggerpunkter är alltså helt normala och vanliga, men o-härliga. De skapar problem när de orsakar smärtproblem i din vardag, komplicerar andra besvär du har eller uppträder i förrvirrande likhet med andra besvär som behöver annan behandling.

Hur behandlas triggerpunkter?

Det finns många olika behadlingsmetoder för triggerpunkter – olika typer av triggerpunktspressur, akupunktur, dry needling eller töjningar. Man måste inte alls behandla triggerpunkter om de inte ger följdsymtom i form av rörelseinskränkning eller smärta som påverkar vardagen. Man kan minska smärta och ökad rörelseomfånget genom triggerpunktsbehandling, men det finns studier som också visar att behandling inte ger någon effekt alls. Det är viktigt att behandlaren kan avgöra om smärtbesvären överhuvudtaget handlar om triggerpunkter eller om någon annan diagnos. Att minska besvären av triggerpunkter måste följas upp av fysisk träning för att bibehålla de förbättringar som finns vad gäller blodflöde i muskeln och ökad rörlighet.

Man kan behandla triggerpunkter genom en ischemisk komperession, det vill säga att man håller ett jämt och ganska hårt tryck över punkten tills den släpper och blir mjuk. Man kan också använda sig av friktion och dra fingret eller handen upprepade gånger, ofta tvärs över muskelfibrerna. Båda metoderna kommer påverka det lokala blodflödet, och kroppens svar på detta blir en ökad genomblödning och frisättning av endorfiner. Den ökade genomblödningen kan också ”skölja bort” vissa inflammatoriska kemiska faktorer (susbtans P, prostaglandiner och bradykinin mfl) vilket kan bidra till en återhämtning för muskelvävnaden och neuromuskulära kopplingar. Den slags boll-behandling som frågeställaren nämner är alltså ett slags egenvårdsalternativ för att få det där trycket.

När kommer effekten?

Om behandlingen har gjorts bra brukar effekten komma ganska med en gång. Men det man vill komma åt är ju mer än den där kortvariga lindringen, men vill ju ha en långsiktig lösning. Den långsiktiga lösningen är inte fler manuella behandlingar, den långsiktiga lösningen är att undvika att få smärtan igen. Att ha tillräckligt starka muskler med tillräckligt varierad belastning och ergonomi så att besvären inte uppstår. En bra behandlare med god etisk kompass kommer alltså inte behandla dig vecka ut och vecka in, utan kommer hjälpa dig att komma vidare. När det gäller triggerbehandling är också egenvård en bra grej. Hur bra hjälp av behandlingen du kommer få handlar om många faktorer så som din generella hälsa, din stressnivå, ergonomi, vardagsbelastning, sömn, träning och ditt psykiska mående.

Vetenskapen bakom triggerpunktsbehandling

Jag vill vara tydlig med att vetenskapen bakom triggerbehandling är mycket vag. Ju säkrare en person uttalar sig om triggerpunkter och hur de funkar, desto mer skeptisk kan du bli. Men utan ett tungt vetenskapligt belägg är ändå behandling av dessa ömma punkter något som kan grundas på beprövad erfarenhet. Som allt annat är detta behanlingsmetoder som ska användas med ödmjukhet. Alla kan lära sig att triggerpunktsbehandla mindre muskelbesvär. Behandlingen är ofta bra, men inte magisk eller mirakulös. Det händer att det inte blir bättre. Men det är ett tryggt egenvårdsalternativ för dig som vill känna att du kan påverka dina egna smärtbesvär. I den medicinska forskningen är triggerpunkter ingen big deal, eftersom det finns många andra, mer allvarliga tillstånd att forska kring. Men det börjar bli mer och mer uppmärksammat. Muskelsmärtor är onekligen vanligt och besvärar många.

Begreppsförvirringen

Att ha triggerpunker och muskelsmärta är inte samma sak som att lida av fibromyalgi. Fibromyalgi innebär ett utbrett smärttillstånd och en sänkt smärttröskel och samhörigt med en rad andra symtom som uttröttbarhet och sömnsvårigheter. Den som har fibromyalgi har ofta så kallade ”tender points”, vilket inte är riktigt samma som triggerpunkter. Tender points finns i muskel- och senfästen men själv punkten är inte orsaken till smärta, utan ett symtom på fibromyalgin. Dessa ger i regel inte r utstrålning så som triggerpunkter kan göra.  Tender points svarar inte heller på behandling på samma sätt som triggerpunkter.

Att behandla sina egna triggerpunkter

Att hitta sätt att själv minska smärta och öka rörlighet i sina muskler kan vara otroligt skönt. Om du hittar ett alternativ som funkar bra för dig och som enbart ger smärtlindring och aldrig smärtpåslag är det bara att köra på!

Att behandla bäckenbottens triggerpunkter

Muskelsmärta och muskelspänning i bäckenbotten kan vara både orsak till, och effekt av, andra tillstånd och funktionsnedsättningar i bäckenområdet. Att behandla bäckenbotten med muskel-normaliserande metoder är ofta effektivt. Jag rekommenderar alla som är intresserade av ämnet att lyssna på detta poddavsnitt (på engelska).

Referenser

Tankar om förlossningssmärtlindring

Det här är ett gästinlägg. Jag råkade vid någon annans instagramkonto se en skärmdupad twittertråd och blev helt till mig av innehållet. Jag mejlade tjejen bakom tweets:en och fick möjligheten att ta in henne som gästbloggare. Det här är så intressant! Det är ett helt annat perspektiv på förlossningar från en professionsinriktning som är i allra högsta grad delaktig, men som sällan kommer till tals i förlossningsfrågor.

Hej!

Jag heter Alicia Edin och arbetar till vardags som narkosläkare på Norrlands Universitetssjukhus i Umeå, där jag gör min specialisttjänstgöring i anestesi och intensivvård. Till mina arbetsuppgifter hör att träffa patienter som ska genomgå operationer för att planera och genomföra smärtlindring och narkos samt att behandla patienter som av olika anledningar drabbats av akut (eller ibland kronisk) smärta. Som narkosläkare träffar man patienter i alla åldrar med många olika typer av skador och smärta, vilket gör det till ett fantastiskt spännande och roligt arbete. Ofta upplever jag att vi kan göra stor skillnad med ett bra bemötande och en smärtlindringsplan som är väl förankrad hos patienten. Men det är också många gånger ett svårt arbete där medicinska risker med olika typer av preparat och metoder måste vägas mot nyttan för den enskilda patienten. Sådana överväganden tränar jag på varje dag.

Väntar andra barnet

I höstas blev jag gravid med familjens andra barn och det är som blivande omföderska jag skriver det här inlägget. Vid inskrivningen på MVC får många blivande föräldrar skriftlig information kring graviditet, förlossning och föräldraskap, så även jag. I boken, som hette ”Att vänta barn på nytt” fanns ett utförligt kapitel om smärtlindring vid förlossning. Där gjordes det klart att det i första hand var upp till mig som kvinna att välja den smärtlindringsmetod som jag tyckte passade mig bäst, om det alls ”behövdes”. Genom god förberedelse och andningsteknik kunde man komma långt. Därefter beskrevs en lång rad olika metoder, mer eller mindre vetenskapligt förankrade, med förväntade effekter och biverkningar: Akupunktur, TENS, sterila kvaddlar, avslappning, massage, lustgas och ryggbedövning, för att nämna några. När det gällde ryggbedövning kunde jag läsa att värkarbetet kan dämpas, det kan orsaka tillfälliga blodtrycksfall, man kan få klåda, muskelkraft och krystkänsla försämras och att fler förlossningar avslutas med sugklocka. Som tur var fanns någonstans också informationen att smärtlindringen är effektiv. Lustgas beskrevs som helt ofarligt för mamman och barnet och sterila kvaddlar ”gör ont att lägga, men det är en sekundlång smärta som de flesta upplever som värd att utstå eftersom den efterföljande smärtlindringen är så effektiv”. Det var mycket information, och den var detaljerad. Detta förväntades jag alltså ta ställning till och värdera för att komma fram till vilken typ av smärtlindring som passade mig bäst?

Var det inte det som var mitt jobb som narkosläkare?

Vems är ansvaret?

Det blev uppenbart för mig att den akuta smärta som kvinnor upplever under en förlossning, som i de flesta fall måste karaktäriseras som svår, behandlas helt annorlunda än hos andra patientgrupper. Ansvaret att välja smärtlindring ligger här inte på mig som narkosläkare utan på mig som födande kvinna, med effekten att jag som kvinna också, indirekt, får ta ansvar för konsekvenserna av mitt val, dvs eventuella komplikationer och biverkningar. Det är ett ansvar som vi inte utsätter någon annan patientgrupp för. Informationen som ges är helt omöjlig för någon utan specifik medicinsk kompetens att ta ställning till. Hur ska man veta att tillfälliga blodtrycksfall förekommer vid ALL typ av effektiv smärtlindring och enkelt kan behandlas, om man inte är just narkosläkare eller -sköterska? Eller att en del av informationen som ges är direkt felaktig? Ryggbedövning av den typ som vanligtvis används vid förlossningar i Sverige idag har i stora studier inte visat sig öka risken för varken förlängt värkarbete eller instrumentell förlossning (sugklocka). Vad gäller lustgas är användningen vid förlossningar ytterst begränsad ur att globalt perspektiv och välgjorda studier där säkerheten för barnet utvärderas saknas helt.

För mycket och för lite information

I min yrkesroll skulle jag aldrig få för mig att rapa upp samtliga negativa konsekvenser av morfin, NSAID, ryggbedövningar eller för den delen generell anestesi för en patient som är i uppenbart behov av min hjälp. ”Bara så att du vet är det vanligt med andningsuppehåll, men det är upp till dig att välja!”. Det är ju mitt ansvar att föreslå en lämplig smärtlindring, om det finns ett behov, och mitt ansvar om det skulle uppstå komplikationer.

Ingenstans i informationen diskuteras heller de potentiella riskerna med att helt avstå eller försena medicinsk smärtlindring, trots att det t ex upprepade gånger är visat att effektiv smärtlindring under förlossningen är kopplat till lägre nivåer av stresshormoner hos mamman. Det finns också indikationer i flera studier på att smärtlindring leder till lägre risk för depression efter förlossningen. Övriga effekter vet vi väldigt lite om, eftersom välgjorda studier saknas.

Sterila kvaddlar…

Och att sterila kvaddlar överhuvud taget är ett begrepp i modern förlossningsvård är för mig fullkomligt oförståeligt. Det är som att erbjuda patienten med bruten arm på akutmottagningen en snyting på näsan för att lindra smärtan från den första skadan. Det fanns en tid då vi hade mycket lite att erbjuda födande kvinnor i form av smärtlindring och då hade kvaddlarna säkert en plats, men så är inte fallet längre. Sterila kvaddlar förekommer inte heller någon annanstans inom den moderna sjukvården, helt enkelt eftersom vi anser att vi har mycket bättre alternativ.

Är födande kvinnors smärta annorlunda?

 Varför är det okej att behandla födande kvinnors smärta annorlunda än alla andras? Varför ger vi inte dem samma kvalificerade rådgivning som resten av våra patienter? ”Det kommer att göra väldigt ont. Vi kan inte ta bort smärtan men vi har säkra metoder för att lindra den. All smärtlindring för har för- och nackdelar, men idag anses ryggbedövningar vara det bästa vi kan erbjuda, för vi anser det inte längre att det är etiskt rimligt att föda barn utan smärtlindring, om man inte absolut önskar det.” (Precis som vi inte anser att det är okej att bli opererad utan anestesi eller narkos längre, det slutade vi med på 1800-talet).

Jag tror att svaret är mångbottnat och har många samhällsstrukturella orsaker, men är värt att fundera på.

När jag födde mitt första barn för sju år sedan var jag färdigutbildad läkare, men utan specifik narkoserfarenhet. Jag fick samma information som alla andra, med varningar om förlängt värkarbete, sugklocka och blodtrycksfall. Jag bestämde mig för att aldrig låta någon sticka mig i ryggen, rädd för vad som kunde hända med det ”naturliga förlossningsförloppet” och rädd för att vara en mamma som inte hade förberett mig tillräckligt utan behövde smärtlindring. Efter en lång och besvärlig latensfas föreslog en klok barnmorska en tidig ryggbedövning, något som jag vägrade. Jag födde sedan med enbart lustgas som smärtlindring och fick mycket uppskattning för att jag hade gjort det så bra. Jag tror att jag hade agerat annorlunda om informationen hade sett annorlunda ut och jag tror att jag hade haft en helt annan förlossningsupplevelse.

Förberedelse, delaktighet och information

Förberedelse, delaktighet och information är självklara delar i modern sjukvård och ska så vara. Sverige har en fantastisk mödra- och förlossningsvård som är tillgänglig för alla och gratis. Men är det verkligen rimligt att smärta behandlas så olika, beroende på vem som upplever den? Ska inte alla patienter ha rätt till samma kvalificerade rådgivning och planering av sin smärtbehandling inför förväntat svårt smärtsamma tillstånd? Jag tycker det.

Stort tack Alicia för ditt gästinlägg och dina kloka tankar!

Evidens för spinning babies?

”Spinning babies” och liknande koncept handlar om att optimera fostrets placering inuti magen för att underlätta förlossningen. Man menar att mammans rörelse och hållning samt vanor kan påverka hur bebisens placerar sig. Man använder sig av balans, tyngdlagen och rörelser som kan utföras redan under graviditeten. Förespråkare menar att man rätt vald metod kan vända bebisar som ligger fel och förenkla förlossningen för bebisar som ligger rätt. Konceptet är inte nytt, men den mest kända förespråkaren är kvinnan som ligger bakom det varumärkesskyddade begreppet ”Spinning babies”. Om jag förstått rätt är hon också till yrket fysioterapeut. Jag har därför vid flera tillfällen blivit uppmanad att skriva om detta. Jag har vid lika många tillfällen letat studier om ämnet och inte hittat något.

Det finns fortfarande inte särskilt mycket randomiserade och kontrollerade studier om ämnet, och därför kan vi egentligen inte säga vare sig bu eller bä om konceptet. Fungerar det? Det finns otaliga vittnesmål både i Sverige och internationellt om att det ska vara positivt. Men VET vi det? Nej. Det svåra med förlossningar är ju att du som individ är just det, en individ. Utfallet av din förlossning kan vi aldrig jämföra med någon annans, och eftersom vi inte kan vrida tillbaks klockan och jämföra ditt eget utfall med dig själv med/utan en viss metod så blir det svårt. Tills vi har studier med tillräckligt stora gruppen att jämföra har vi ingen evidens. Det som däremot står kanske klart är att metoden som sådan inte är farlig eller dålig, och därför är det ju helt fritt att testa (det finns vissa restriktioner som hör ihop med sjukdom och graviditetskomplikationer, kolla upp dessa om du är intresserad).

Hur ska det funka?

Teorin är att stödjevävnadsapparaten som hör till livmodern kan bli för kort och stram och därför inte ge livmodern och bebisen däri optimala förutsättningar för att växa, ta plats och lägga sig rätt. Man tänker sig at användning av specifika övningar ska töja på dessa ligament så att allting lägger sig mer optimalt i förhållande till bäckeningången och bäckenutgången. Övningarna utförs om jag förstått rätt en gång i veckan till en början och allt tätare mot slutet. Det handlar om sekundrar och inte om några långa träningspass.

Vad ska jag tro?

Min uppfattning är att detta är något du kan välja att tro på, eller inte. Jag tror att positioneringsövningar kan påverka viss smärta och ibland bebisars läge. Men grejen är också att bebisar jobbar hårt själva på att hamna rätt.  Forskningen som finns idag kan varken påstå att övningarna kan ge något magiskt resultat. Det verkar dock heller inte dåligt eller farligt.

Kan ligament stretchas?

En av teorin bakom dessa övningar och positioner verkar handla om att man med fördel kan stretcha ligamentet som avgör livmoderns placering i förhållande till bäckeningången. Det är detta som får mig att bli skeptiskt. Ligament är inte särskilt stretchbara och får snarare skador om de sträcks över 6 procent av sin längd. Övningarna som instrueras i koncept som spinning babies är så pass små, mjuka och utförs så pass sällan att de troligen inte har någon aktiv påverkan på ligamenten alls. Om ligamenten kring livmodern skulle kunna stretchas utan att skadas, vill vi verkligen ha dem förlängda? Jag tänker att bebisen inuti den växande livmodern nog skapar en ganska stor kraft som trycker på ligamenten som det är. Ligament kan bli för korta av trauma eller av onormal anatomi. Det finns livmödrar som inte har den ”vanliga formen” och där kommer kroppen anpassa ligamenten till att passa livmodern. I dessa fall är min uppfattning att det dock är livmoderns annorlunda form som potentiellt kan påverka graviditet och förlossning, och inte ligamenten i sig. Det finns ingen forskning om hur specifikt livmodersligament påverkas av stretch.

Kan bäckenet påverkas?

Bäckenet består av en ”skelettskål” med hål i botten och toppen. Där igenom ska barnet passera när det ska födas. När förlossningen startar är det bra om bebisen är optimalt placerad inför att gå igenom denna passage. Kan spinning babies påverka bäckenet? Jag har mycket svårt att tro detta. Bäckenet har leder som i ogravida förhållanden knappt ska ha någon rörlighet alls. Det som begränsar bäckenledernas rörelse är otroligt starka och tjocka stödjevävnadsstrukturer. Jag tror helt enkelt inte att du med övningar som berör magen påverkar dessa enormt starka stödjestrukturer. Dessa mjukas dock upp automatiskt en aning under graviditet och möjliggör en eftergivlighet i bäckenet under förlossning. Bäckenet som sådant är väldigt varierat I storlek och form mellan olika individer. Även när det gäller bäckeningången och -utgången skiljer sig form, storlek åt. Snäva öppningar i endera riktningen kan försvåra förlossning. Min kliniska övertygelse är att detta inte är påverkningsbart med några ytter krafter, om det inte är så kraftigt att det innebär trauma (som kan skapa en symfysruptur).

Kan man påverka bebisen?

Under en vaginal förlossning med normalt förlopp ska bebisen rotera enligt ett visst monster för att ta den lättaste vägen ut. Det handlar om att bebisens bredaste del ska möta bäckenets vidaste platser i rätt stund. Dessa rotationer börjar oftast när själva förlossningen är i aktivt skede.

Den forskning som jag har lyckats hitta kan dock inte stödja påståendet att någon viss position eller övning skulle påverka bebisens placering eller rotation vid förlossningen. Det finns dock heller ingen forskning som säger att det skulle vara dåligt att testa. Liksom det finns förespråkare för övningar/rörelser/positioner med teoretisk påverkan på bebisens position så finns det också de som menar att det är oetiskt att förespråka detta, då det kan skapa skuld hos dem som upplever att de ”misslyckats”. Över nittio procent av alla bebisar kommer placera sig rätt och rotera ”normalt” när det väl är dags, även om de legat tokigt i slutet av graviditeten.

Referenser:

Matvecka från Montenegro

Wilfred valde matland den här gången och det blev Montenegro. Det var svårare att hitta recept än vi trodde. Och en del recept var med sådana kött- eller fiskingredienser som vi helst väljer bort av olika anledningar. Några rätter var också med egengjord pasta som blir små handgjorda skruvar och det har vi gjort redan i något annat sydeuropeiskt land. Och det tog en massa tid och blev inte överlägset gott vanlig pasta. Helt enkelt ovärt som vardagsmat. Det fanns också några mat-gröt-varianter som vi vet av erfarenhet att inte heller brukar gå hem.

De recept vi valde var:

Čobanska Krem Supa Od Vrganja (Cream of Mushroom Soup)

Imam Bajeldi (vegetarisk aubergine-rätt) (Verkar vara både en rätt som finns både i Turkiet och Montenegro. Vi serverar med färdigköpt börek.

Då får vi fylla ut med annat:

Om vi får gäster någon dag kommer vi också bjuda på detta till fika/dessert.

Vad ska du/ni äta i veckan som kommer?

Massage under amning

Massage under amning

Jag fick en fråga angående att få massage som ammande kvinna. Mitt spontana svar blev: Ja, varför inte? Jag kunde knappt tänka mig att det kunde finnas någon som tänkte något annat. Så jag blev tvungen att läsa på lite. Det korta svaret är fortfarande: Nej, det finns inga skäl att inte gå på massage som ammande. Det långa svaret kommer här:

Massage efter graviditeten

Många har ont i kroppen efter graviditeten och förlossningen. Att ha en bebis är inte heller alltid smärtfritt och att få massage kan vara en skön behandling som kan lätta spänningar och smärta. Det är upp till dig om du vill ha en skön avslappnande lätt massage eller en mer djupgående och hårdare massage. Det finns inga riktlinjer gällande när du tidigast kan få massage, men beroende på förlossningssätt och bröstens anpassning kan du ha olika förutsättningar som gör att viss massage blir svår eller obekväm. För vissa kan det vara drömmen att få ligga på mage och för vissa kan det vara helt otänktbart.

Det här med toxiner då?

Det går rykten om att man efter massage ska dricka massor med vatten, eftersom massagen skulle frigöra toxiner (giftiga ämnen) i kroppen. På samma spår sägs det i vissa kretsar att man ska undvika massage när man ammar, eftersom de där toxinerna skulle kunna gå över i bröstmjölken. Det finns inga riktiga belägg för att det skulle vara så. Vilka toxiner som skulle frigöras av massage (men inte av träning?) och hur vätskemängden skulle påverka finns ingen forskning som stödjer.

Det finns forskning om hur bland annat PCB (en gammal industrikemikalie) går över till spädbarn via modersmjölken. PCB får vi människor i oss främst via feta animaliska livsmedel och lagras i fettvävnad. Om en kvinna går ner hastigt i vikt under amningsperioden kan mängden av detta toxin frigöras i något större omfattning än annars. Detta är grunden till att man inte rekommenderas att gå ner mer än 0,5 kg i veckan som ammande (utöver den där snabba viktnedgången som man kan få kort efter förlossningen).

Mjölksyra

När man drar det vääääldigt långt så skulle man kunna tänka att massage skulle kunna frigöra mjölksyra i musklerna, och att detta skulle kunna vara negativt för amningen. Här finns två saker att säga: 1) Massage lindrar nog snarare mjölksyra i musklerna och 2) Högre halt av mjölksyra kan gå över i bröstmjölk vid högintensiv träning, men inte ens då har man sett att det är negativt för barnet. Mjölken kan dock smaka lite surare, och det är inte alla bebisar som gillar.

Vätska efter massage

Det kan vara gott att dricka vatten efter en massage, och det kan ge en liten extra stund att stanna kvar i bubblan som massagen kan skapa. Likaväl som det är en myt att massage frigör en massa giftiga ämnen så är det en myt att vatten skulle kunna rensa systemet. Rengöringsarbetet pågår i lever och njurar och är visserligen beroende av att du dricker tillräckligt för att fungera, men de kommer inte fungera bättre bara för att du dricker ett extra glas vatten.

Dela gärna med dig av dina erfarenheter i kommentarsfältet

Överspänd bäckenbotten och förlossningar

Överspänd bäckenbotten och förlossningar

Bäckenbotten, anspänningsgrad och förlossning

”Stämmer det att risken för skador på bäckenbotten under förlossning om man spänner sig? Skulle pundendusblockad eller EDA kunna minska risken för skada”

”Kan man knipträna sig till en för spänd bäckenbotten?”

”Varför blir överspänd muskler svaga?”

”Har någon med överspänd bäckenbotten ökad risk att skadas vid förlossning?”

Det trillar med regelbundenhet in frågor som dessa, och jag tänkte samla dem och ge ett så enkelt och tydligt svar jag kan.

Stämmer det att risken för skador på bäckenbotten under förlossning om man spänner sig? Skulle pundendusblockad eller EDA kunna minska risken för skada?

Att smärtlindra bäckenbotten med pundendusnervblockad  är en metod som används under och efter vaginala förlossningar och vid mindre operationer. Bäckenbottens hela känselinput kommer från pundendusnerven, vilken kommer ut från korsbenet. Nerven grenar sedan ut sig till klitoris, bäckenbottenmusklerna, blygdläpparna, vaginalöppningen, mellangården och analsfinktrarna. En blockering av nerven gör att varken motoriska eller sensoriska signaler går fram. Metoden kan därför användas vid förlossningens senare steg för att lindra smärtan eller för att hjälpa bäckenbotten att slappna av. Det tar ungefär 5-10 minuter innan full effekt uppnås och lindringen håller sedan i 20-60 minuter.

En komplikation av blockaden kan vara att krystfasen förlängs eftersom kvinnan kan ha svårt att trycka på med bäckenbotten. Det finns dock studier som tyder på att både pudendusblockader och epiduraler kan verka skyddande mot levator ani-skador. Detta talar för att en smärtlindrings-inducerad avslappning i bäckenbotten kan öka tåligheten för passiv stretch, och därför skydda mot skada. Epiduraler har i äldre studier visats ökar risken för att man kommer behöva använda sugklocka (och därmed sekundärt kunna öka risken för förlossningsskador), men nyare studier verkar inte längre påvisa samma samband. Det kan handla om utveckling av både sammansättning av läkemedlet och nyare teknik. Ifall epidural ger mer utdraget förlossningsförlopp är fortfarande lite osäkert, det kan ju vara så att epiduraler också ges till kvinnor med långdragna förlopp för att de ska orka med. Behovet av dylik  smärtlindring som ska föregås av en vettig analys av förloppet, behovet och möjliga risker med behandlingen. Precis som med allt annat.

Något som är intressant i sammanhanget är det  kommersiellt tillgängliga redskapet ”epi no” eller ”ani ball” som används för att töja ut vagina de sista veckorna av en graviditet. Forskningen är trevande kring detta, och absolut inte samstämmig. Jag själv skrev ett förhållandevis kritiskt inlägg om ämnet här. Men en del tänker  att en uttöjning av bäckenbotten innan förlossning hjälper till och minskar risken för skada.

Knipträna sig till en för spänd bäckenbotten? Varför blir överspänd muskler svaga?

Här vill jag ta avstamp i lite teori kring spända muskler och tonus. Tonus är begreppet vi använder för anspänningsgrad i muskler i vila, och hyper- och hypotonus anger en över eller underspänning. Hypertonus är normalt ett sjukligt tillstånd som vi använder mest i sammanhang som har att göra med neurologisk sjukdom, där nervsystemets styrning av musklernas grundspänning  är felaktig. Detta ses hos Parkinson-patienter som får kugghjulsliknande rörlighet eller hos personer med cerebral pares som får spastisk och ofrivilliga rörelser. Bäckenbottens överanspänning är inte alls neurologiskt betingad på samma sätt hos de allra flesta, utan handlar mer om en överaktivitet i musklerna som är omedvetet viljemässig. I en fysioterapeutisk vardag benämner vi ofta muskler som överspända, förkortade, strama  och ibland överaktiva. Det behöver inte vara alls samma sak. En bäckenbotten som är överspänd är ofta aktivt spänd, medan strama muskler på lårets baksida mer är för korta och gör ont vid stretch.

Om tonus har att göra med muskelns anspänningsgrad i vila, har ”stramhet” mer att göra med muskelns passiva längd. En muskel med normalt tonus har en lagom anspänningsgrad i vila och kan viljemässigt spännas och anpassa sin anspänning efter kravet som läggs på den.  Du kan alltså tala om för din muskel att ”starta” och ”stoppa”, med en adekvat kraft i den aktuella aktiivteten. För högt tonus medför att din muskel kanske varken kan ”starta” eller ”stoppa” i och med att den redan håller på att jobba för fullt, även om du är i vila. Och eftersom den kör på ständigt, kanske den heller inte har något utrymme att anpassa sin spänningsgrad till aktiviteten du sysslar med.

Tonus

Hos en frisk person med ett välfungerande nervsystem (dvs de flesta av oss) bör bäckenbottens vilotonus vara avslappnat i liggande läge, med en viss låggradig grundaktivering så snart vi sätter eller ställer oss upp, och en mer höggradig anspänning när vi gör något mer högintensivt.

Hos personer med smärttillstånd, som har varit med om smärtsamma samlag eller av annan mer eller mindre känd orsak kan bäckenbottne liksom ”haka upp sig” på att stänga till alla kroppsöppningar. Ständigt och jämt. Då blir det en höggradig anspänning när det inte är adekvat att ha en sådan, utan de kanske finns både i vila och som grundaktivering.

Bildresultat för bakingbabies överspänning

Överspänd bäckenbotten

En överspänd bäckenbotten kan orsakas av en rad olika orsaker, ofta som ett försvar mot trauma eller smärta. Det händer också att vi inte kan veta om överspändheten är orsak eller verkan till ett smärttillstånd.

Om du aldrig släpper ner bäckenbotten mellan knipen, eller alltid går omkring med din bäckenbotten för högt anspänd, kan du ”knipa dig till en överspänd bäckenbotten”.

För att muskler ska fungera optimalt behöver de vara både starka och flexibla. En muskel som generellt är okej stark men överspänd kommer funktionellt sett att verka som en svag muskel. Flexibiliteten för att hantera buktrycksökning, lägesändringar och olika aktiviteter blir nedsatt så att muskeln inte reagerar på ett adekvat sätt. Därför kan en överspänd bäckenbotten ge upphov till viss inkontinens eller överdriven känsla av kissnödighet, svårt att tömma tarmen eller göra att samlag blir smärtsamma. Ibland är vaginism, vestibulit och vulvodyni åkommor som hör ihop med ett för högt grundtonus i bäckenbotten, men det är ofta inte enda besväret.

En överspänd bäckenbotten behandlas inte i första hand med knipövningar, utan med avslappning och ibland triggerpressur.

Överspänd bäckenbotten ökad risk för skador?

Forskningsmässigt sett verkar det inte som att bäckenbottens styrka påverkar utfallet av förlossningen. Både kring myten att en ”stark bäckenbotten kan försvåra förlossningen” och studierna som gjorts, så tycker jag dock att det finns en viss begreppsförvirring. En stark bäckenbotten underlättar kanske förlossningen, men gör en stram/spänd bäckenbotten verkligen det? Varför skulle annars pundendusnerv-blockader minska risken för skador?

Att ha en stark bäckenbotten kan kanske antingen underlätta eller försvåra en förlossning. Bäckenbotten är den muskelplatta som lyfter ändtarmen, vagina och urinblåsan. När du föder måste musklerna i bäckenbotten slappna av, för att låta barnet passera genom vaginalkanalen. Att ha en stark bäckenbotten ger ingen motsättning mot att kunna slappna av under en förlossning. Men en överspänd bäckenbotten som du inte riktigt kan reglera ner spänningen i, kan möjligen försvåra.

Kvinnor med högre viloaktivitet i bäckenbotten kan få en längre krystfas än de som kan reglera ner spänningsgraden i bäckenbotten enligt den enda studie jag har hittat som fokuserat på just detta. Det finns en rad studier som inte påvisar något samband mellan en stark bäckenbotten och en svårare förlossning. Observera alltså att vi särskiljer mellan starka och överspända bäckenbottnar!

Det här är alltså ett långt resonemang men mycket få tydliga  svar.

  • Stämmer det att risken för skador på bäckenbotten under förlossning om man spänner sig? Jag tror att det är fördelaktigt att aktivt slappna av i bäckenbotten under förlossningen, ja.
  • Skulle pundendusblockad eller EDA kunna minska risken för skada? Ja, eventuellt kan smärtlindring minska risken för levatorskador.
  • Kan man knipträna sig till en för spänd bäckenbotten? Om du under en längre tid spänner din bäckenbotten alldeles för mycket, ja.
  • Varför blir överspänd muskler svaga? De blir funktionellt sett svaga på grund av att de är oflexibla.
  • Har någon med överspänd bäckenbotten ökad risk att skadas vid förlossning? Vi vet inte.

Berätta oändligt gärna hur du som läser tänker!!

Referenser

Fyra månader med Waldo

Waldo

Waldo fick en tuff start på sin fjärde månad i livet. För tre veckor sedan fick han sin andra dos av rota-vaccin. Redan på samma eftermiddag började han bli gnällig mot kvällen och gjorde något som han aldrig gör annars: Grät otröstligt. Gråtomgångarna höll i sig mellan 15-60 minuter och ökade sedan i frekvens. Till slut fick vi nog och 03:45 på morgon fick vi nog och kontaktade vård och åkte in till Sachska barnakuten. Det visar sig att han fått en ovanlig biverkning till vaccinet som gjorde att gas och bajs inte kom ut och detta gjorde såklart ont. De hjälpte honom på sjukhuset, men följden var ändå 5 dagar till av ett barn med överkänsligt mag-/tarmsystem så att passage av rapar, pruttar och bajs gjorde jätteont. Pysventilen ”windi” blev vår bästa vän som hjälpte honom att prutta och bajsa. Det tog honom 5-6 dagar att bli mer sig själv och att inte ägna större delen av dagarna åt att gråta.
Hela grejen med EC har således fått ett bakslag på grund av detta, han har inte fått tillbaka de signaler kring bajs som han tidigare gav och verkar överlag ha svårare att bajsa.

Största utvecklingsstegen just nu är väl att han blivit mycket bättre på att greppa och hålla i saker med flit, rulla från rygg till mage och att han babblar med ett annat slags joller, en ständig svada (som sina bröder, det är som att ha på en oändlig pratradio i vårt hushåll…)

Wollmar och Wilfred

De stora barnen kämpar på. Wollmars klass har firat sina 100 första dagar i skolan och Wilfred har börjat i en barnkör. Som för alla i Stockholms län så har barnomsorgstimmarna minskat från 40 till 30 timmar/veckan för de som är föräldralediga. Konstigt nog så klubbades lagen/regeln genom den 28 jan och blev gällande den 1 feb. Innan dess fanns ingen tydlig information om hur det skulle tillämpas. Wilfred är nu hemma en hel dag i veckan, eftersom Mia behöver ha lite längre tid övriga dagar för att göra vissa jobbgrejer.

Sömn

Sömnen har funkat ungefär som tidigare. Waldo ammar fortfarande 3-5 gånger/natt och bajsar mellan 4:45 och 5:00 (alltså 30-45 minuter innan min väckarklocka ringer). Veckan efter rota-vaccinet var det ingen som sov särskilt bra, och inte nu heller senaste veckan under pga förkylning. (Eller jag sov rätt bra, för jag var i England på hotell i några nätter…)

Mat

Waldo blivit tillräckligt stabil att kunna sitta i baby-/matningsstol (vadderad sådan). Så vid de flesta måltiderna så sitter han i den och SUPER-nöjd. Detta innebär att vi nu har en trevlig period där både föräldrar får ha besittning av hela våra kroppar vid måltiderna vilket ju är väldigt trevligt. Undantaget att skära, blanda, lägga upp mat, städa upp och få de andra barnen att äta. Men det är i alla fall ingen som sitter i knäet.

Föräldrarna

För några dagar sedan var det 1 år sedan vi fick reda på att Waldo fanns i magen. Alltså tänk: För ett år sedan var han ett streck på en pinne och inte mer än en fantasi över att få bli välsignad över ett tredje barn. Idag är han ett av det mest självklara i våra liv!


En läsare frågade efter förra inlägget:

”Jag gärna vilja läsa mer om skillnader och likheter mellan att få andra barnet och att få ett tredje. Vad genererade störst ”chock”? Hur skiljer sig syskonrivaliteten åt? Fördelar/nackdelar med tredje gentemot andra – vad är svårare/lättare? Osv”

– C

När vi fick Wilfred så var Wollmar bara 22 månader gammal. Då tyckte vi att han var ”en stor pojke” och var helt redo att bli storebror, men inser nu mer och mer att en knapp tvååring inte är särskilt stor. Vi ångrar oss inte gällande närheten i ålder, eftersom de har så stor glädje av varandra. Men det var ändå en rätt intensiv tid i livet. Chocken då var att helt enkelt vänja sig vid att vi inte kunde lägga all krut på ett barn och med ens växte det stora föräldra-dåliga-samvetet över att inte räcka till. Nu när Waldo kom, så hade vi två ganska stora och mer självständiga barn. Det förenklar det hela och för vår del kändes det mer som att, ”ok, nu har vi en till att ta hand om”.

Syskonrivalitet finns just nu enbart mellan Wollmar och Wilfred och där finns den rejält massa ibland och i vissa ljusa stunder så finns den inte alls. Att få en trea tycker jag nästan bara bar med sig fördelar. Fördelarna är att få ha fler barn att få älska och ta hand om, att familjen känns liksom mer komplett. Detta kan ju vara sagt om vilken storlek av barnaskara som helst. För oss var och är tre måltalet och jag tror inte att vi kommer att sörja att det är slut med detta. En nackdel som jag nu kommer på är att vi föräldrar nu är i minoritet i familjen, vilket kan strula till det när en vill lära barnen demokrati. Men vi löser nog det på något sätt….

Fyra månader efter tredje barnet

Fixad inför fotografering med bokförlaget

Efter operationen

Det är nu som att just kejsarsnitten aldrig skulle hänt. Alltså jag känner inte av magen alls i vardagen, inget som stramar eller hindrar mig på något sätt. Förutom om jag får för mig att smörja in magen, eller om Joseph stryker liksom ömsint över min mage. Det gör ont, den där lätta beröringen.

Magen

Sakta, saaaakta börjar jag känna igen kroppen, och magen krymper. Men den ser lite ut som ett russin. Jag tyckte inte att jag fick några nya röda och ilskna bristningar på magen den här graviditeten, men har ändå ett omfattande cirkelsystem av bristningar skrynklade kring hela magen, med naveln som nav. Det mår jag faktiskt inte alls dåligt av. Jag vet inte om jag tycker att det är direkt snyggt, men det är ändå en del av mig nu. Min mamma har alltid varit liten och smal, men med lös hud och bristningar just på magen. Jag minns att jag tyckte att det var så fint när jag var liten, och att mamma berättade om att magen såg ut så för att vi legat där. Lite som i den här texten. Jag läser den ibland, det är en av mina favorittexter på internet, what so ever.

Amningen

Amningen rullar på. Waldo hade en period när han började vända på huvudet mitt under amningen, sådär liksom för att testa exakt hur långa mina bröstvårtor kan bli. Vi kan säga så här: De kan bli mycket långa. Efter att jag slutade donera hade vi en period där Waldo fick alldeles för mycket och kräktes mycket, men det verkar ha stabiliserat sig på en mer lagom nivå nu. Och när Waldo var sjuk (Joseph berättar mer i Waldo-inlägget senare idag) så hade han så pass ont att han inte heller uppskattade att äta, riktigt.

Bäckenet

Alltså… Jag hade nog ändå hoppats på att kunna springa 5 kilometer vid det här laget. Jag började springa snabbt efter graviditeten med Wilfred och kunde springa en mil 12 veckor efteråt. Nu har det gått 16 veckor och jag har fortfarande inte kunnat komma över 4 km. Jag är fortfarande hindrad i att göra vilka benövningar jag vill, och kan inte gå obegränsat långa eller raska promenader. Med det sagt: det går ändå framåt. Jag har aldrig värk längre, det gör bara ont när jag tar i för mycket. Jag blir också märkbart starkare för varje vecka, även om det kanske blir lite hackigt med träningen pga förkylningar hos mig eller barnen. Jag har varit sugen på att anmäla mig till ett lopp på försommaren, men det känns lite risky.

Vi var ute i lekparken för någon helg sedan och det var första gången på ett år som jag kände att jag hade möjlighet att faktiskt leka, springa och klättra med barnen. De blev helt häpna, det kändes som att de inte ens mindes att jag kan vara sån/göra så. Jag klättrade längs med en slags klätter/balansbana och hamnade i ett läge med båda benen brett isär. Fötterna de gled liksom ännu mer isär när jag försökte förflytta mig, och då kändes det som att jag skulle spricka mitt itu i bäckenet. Så leken fick ett lite snöpligt slut när Joseph fick komma och föra ihop mina ben och lyfta ner mig.

Handlederna

Det finns dagar i sträck då jag faktiskt är helt smärtfri. Jag är känslig och svag i handlederna absolut, typ att vinkla gjutjärnsstekpannan för att sprida ut pannkakssmet gör ont. Men sen kommer mer intensiva dagar, och då värker det igen. Typ när Joseph var sjuk i helgen som gick. Då fick jag ju ta all matlagning, all tvätt, allt bärande av Waldo, allt torkande – allt. Då blossar handledssmärtan upp igen och det bultar och värker.

Inte så fixad, men bajsad på. Den här föräldraledighetens ytterligheter…

Jobb

Jag tycker att det här är min allra bästa föräldraledighet. Jag har inte varit på någon öppna förskola, inte någon mammagrupp och har knappt gjort någon alls ”typiskt föräldraledigaktivitet”. Men jag får jobba med olika saker och på olika sätt varje vecka och får träffa folk ändå. Och jag mår så bra av det! Jag älskar de dagar jag får vara hemma med bara Waldo, eller Waldo och Wilfred. Men jag älskar också de dagar vi har annat på agendan. Waldo verkar också trivas med att hänga med på grejer.

Det här med trötthet

Vi har delat upp det så att jag kör amningen (for obvious reasons) och Joseph tar alla andra natt-ärenden. Typ byter blöja om Waldo behöver, eller tar storgrabbarna om de har några behov. Nu när Joseph varit sjuk och sedan bortrest så ÄR JAG SÅ TRÖTT. Hela natt-racet är verkligen lite mycket. Men annars brukar jag uppleva att jag ändå får sova bra, trots att Waldo ändå äter 3-4 gånger per natt. Jag vet att jag med de tidigare barnen varit så frustrerad över det. Typ att det sägs att ”vid fyra månader ska barn klara sig utan att äta på natten” och våra barn har nattammat som aldrig förr. (Men sen har det ju ordnat upp sig med tiden och vi har aldrig behövt göra något speciellt åt ”problemet”).

De andra gångerna har jag upplevt mig bli typ som pånyttfödd efter tre månader postpartum. Att all den där dimmiga initiativlösheten och själströttheten som drabbar mig som gravid har försvunnit ungefär då. Den här gången försvann det ju så typ samma stund som jag vaknade upp efter kejsarsnittet. Men de andra gångerna har den fysiska tröttheten kommit ungefär samtidigt som den psykiska energin kommit tillbaka, vilket på många sätt var väldigt praktiskt. Nu börjar jag bli fysiskt trött, och har inte den där nyhetens behag över att känna igen mig i att vara psykiskt alert och energisk. Jag mår bra, men det har varit en intensiv vecka och jag känner mig lite sliten, det ska jag inte sticka under stol med.

Hur mår du?

Gravid, ogravid, vill bli gravid? Berätta!

Faktorer som påverkar postpartumvikt

Faktorer som påverkar postpartumvikt

Vi har kommit till det sista inlägget i serien om viktnedgång efter graviditet. Vi har pratat om amning, fysisk aktivitet och att fokus kanske bör ligga på energiintaget. Men det finns en del andra faktorer som kan påverka, som vi hittills inte tagit upp. I detta avslutande inlägg vill jag därför nämna några andra saker som kan påverka din vikt postpartum.

Sömn

Kvinnor upplever stora förändringar på manga livsaspekter efter att ha fått barn, och utmaningar vad gäller sömnen är en av dessa. För en generell befolkning är sömnstörningar en faktor som visats höra ihop med viktuppgång. När man jämfört att sova 7-8 timmar per natt med att sova mindre än 5 timmar per natt så finns ett signifikant samband mellan att sova lite och ett högre BMI och högre procent kroppsfett. För kvinnor postpartum har man i en systematisk översikt funnit att även hos dessa individer kommer förkortad sömn höra ihop med kvarvarande vikt efter graviditeten. Speciellt de kvinnor som sov mindre än 5 timmar per natt 6 månader efter förlossningen hade en 2 till 3 gånger så stor risk att ha kvar över 5 kg när det passerat 1-3 år postpartum. Att sova  5 timmar eller mindre per dygn vid 6 månader postpartum är starkt förknippat med kvarvarande graviditetsvikt även efter ett år. Att sova lite det första året efter graviditeten hör också ihop med fetma efter 3 år.

Fler faktorer har föreslagits för att förklara detta samband;

  • aptitreglerande hormoner påverkas till det sämre av sömnbristen
  • att individen ökar energiintaget genom ändrade ätbeteenden (äter energirik för att bli piggare)
  • att individen minskar sin fysiska aktivitet på grund av trötthet

För kvinnor postpartum har man inte kunnat stödja någon av dessa teorier specifikt. Det framstår dock som ett tydligt samband att sömn kan vara en faktor att ta med i beräkningen för en kvinna som vill gå ner i vikt postpartum. Troligen är det ett samspel mellan alla dessa faktorer. Sömn är viktigt!

Depression

Det finns evidens för att postpartumdepression och kvarvarande vikt efter graviditeten är sammankopplade på så sätt att de som drabbas av postpartumdepression också har högre risk att ha kvar över 5 kilos graviditetsvikt.

Svårigheter att få till livet

Att få till livsstilsförändringar och viktnedgång efter en graviditet påverkas otroligt mycket av kvinnans nya livssituation. Att ta hand om barnet går före att ta hand om sig själv! Utöver den direkta omvårdnaden av barnet finns också krav på att hantera hem, hushåll och kanske jobb. I en studie har stöd från partner, familj och hälso-sjukvårdspersonal visats vara både potentiellt hindrande och faciliterande faktorer. Vissa kvinnor upplever att ta tid för fysisk aktivitet och träning är en positiv möjlighet till ”egentid”. Andra upplever det som stressande att vara ifrån barnet.

Stress

Ytterligare en faktor som i en generell befolkning visats ha ett samband med utveckling av fetma och till detta kopplad sjuklighet är stress. Det finns ett samband mellan övervikt och stress till följd av ändrade kortisolnivåer. Höga kortisolvärden stimulerar ett högre intag av kolhydrater och fett och minskar energiåtgången, vilket kan bidra till övervikt och fetma. Hos kvinnor med ökad stress postpartum har man dock inte kunnat se samma samband.

Finns det fler faktorer som påverkar?

Berätta gärna om hur du tänker!

Swishdonation
Om du upplevt att vår blogg varit dig till stor hjälp får du gärna donera! Använd i så fall QR-koden ovan eller Swisha till nummer 1236340384 med valfri summa.
Om du inte kan är det såklart lugnt, du kan istället visa tacksamhet genom att berätta om oss för dina vänner eller dela vår sida på sociala medier. Tack!



Hela serien:



Om du upplevt att vår blogg varit dig till stor hjälp får du gärna donera! Använd i så fall QR-koden nedan eller Swisha till nummer 1236340384 med valfri summa. Om du inte kan är det såklart lugnt, du kan istället visa tacksamhet genom att berätta om oss för dina vänner eller dela vår sida på sociala medier. Tack!