Bristningar vid förlossning – hur påverkas upplevelsen och återhämtningen?
Bristningar vid vaginal förlossning är vanliga, men vi pratar fortfarande för lite om hur de faktiskt påverkar den som fött, både fysiskt och känslomässigt. Jag har gått igenom ett gäng nya studier som undersökt just detta: hur kvinnor upplever sin förlossning, vilka symtom som kan följa efteråt, och vilka långsiktiga konsekvenser olika typer av bristningar kan få.
Det verkar som att det framför allt är de efterföljande symtomen som påverkar det psykiska måendet postpartum.
Upplevelsen formas av vad som händer och hur det känns
Kvinnor med lindrigare bristningar, som grad 1 eller liten grad 2, beskriver en starkare känsla av kontroll under sin förlossning. De som däremot blivit klippta eller blivit drabbade av sfinkterskada rapporterar oftare negativa förlossningsupplevelser. Många beskriver att de inte upplevde att de fick vara delaktiga i besluten som togs, och vissa beskriver inte de ens att förstod att de blivit klippta förrän efteråt. Det väcker frågor både om kommunikation och samtycke i förlossningsvården.
Flera kvinnor upplever att bemötandet de fick från vården påverkade hur de kunde bearbeta förlossningen. När man blivit informerad, lyssnad på och inkluderad verkar det som att även tuffa förlossningar är lättare att hantera.
Det är symtomen efteråt som påverkar måendet mest
Det är inte alltid graden av bristning som avgör hur du mår efteråt. Det som spelar störst roll är de fysiska symtomen: smärta, ömhet, sårkomplikationer, svårigheter att röra sig eller vara aktiv. Ju fler symtom du eventuellt har, desto större blir också risken för psykisk ohälsa, som nedstämdhet, oro eller PTSD-liknande reaktioner.
Många kvinnor med så kallat ”mindre” bristningar rapporterar ändå tydliga symtom upp till ett år efter förlossningen. Vården får därför inte förminska kvinnors lidande eller besvär på grund av att den konstaterade bristningen var så liten. En känsla av att inte bli trodd och sedd riskerar att bidra till ökad ensamhet och minskat förtroende för vården.
Smärta, relationer och moderskap
Flera beskriver att smärtan efter förlossningen påverkar både amning, sömn, fysisk aktivitet och möjligheten att vara nära sitt barn. För vissa växer det fram en känsla av skuld – att kroppen inte höll, att man inte kunde vara den mamma man ville. Andra beskriver att sexlivet är påverkat under lång tid, ibland av smärta, ibland av rädsla eller förändrad kroppsuppfattning.
Det som har störst betydelse för återhämtningen är att få bekräftelse på att det man känner är rimligt, och att få veta vart man kan vända sig med sina besvär. För många är det viktigaste att bli tagen på allvar.
Information och uppföljning behövs
Många kvinnor uttrycker att de hade önskat bättre information redan innan förlossningen. Vården är ofta orolig för att skrämmas, men födande vill vara förberedda på vad som är vanligt, vad som kan gå att förebygga, och vill veta hur man får hjälp om något inte känns bra.
Smärta postpartum behöver pratas om ännu mer, och vi behöver ta besvär på allvar oavsett hur stor skadan är på pappret. Det räcker inte att konstatera att allt ser fint ut, det som spelar roll är hur det faktiskt känns.
Bristningar vid förlossning – hur påverkas upplevelsen och återhämtningen?
Du har rätt till att få vård och stöd oavsett vilken grad av bristning du har, och dina symtom ska avgöra. Kvinnor behöver bli trodda när de säger att något inte känns rätt. Det är viktigt att veta at de flesta mår faktiskt bättre med tiden. De allra flesta kvinnor, oavsett typ av bristning, uppger förbättrad livskvalitet när det gått tolv månader. Smärtan minskar och kroppen återhämtar sig. Livet rör sig framåt. Men vägen dit kan vara lite krokig, och du kan behöva stöd och behandling på vägen.
Vill du fördjupa dela med dig av tankar? Skriv i kommentarsfältet!
Referenser
- ”Taken by surprise” – Women’s experiences of the first eight weeks after a second degree perineal tear at childbirth
- “From hell to healed” – A qualitative study on women’s experience of recovery, relationships and sexuality after severe obstetric perineal injury
- Pelvic floor symptoms according to the severity of second-degree perineal tears within 12 months post-partum: A longitudinal prospective cohort study
- Postpartum perineal pain and its association with sub-classified second-degree tears and perineal trauma-A follow-up of a randomized controlled trial
- The effects of perineal trauma on immediate self-reported birth experience in first-time mothers
- The relationship between perineal trauma and postpartum psychological outcomes: a secondary analysis of a population-based survey
- Women’s experiences of the OASI Care Bundle; a package of care to reduce severe perineal trauma
Jag tillhör den skara vars problem – även om de lindrades något under första året – fortsatt begränsade min vardag till ett konstant hanterande, ffa gällande toabesök, och gravt begränsade fysisk aktivitet, omöjliggjorde fungerande samliv. Den enda kontakt med vården som kändes positiv var fysion som lyssnade, försökte stötta och ge råd.
I mitt fall fanns i tillägg till de fysiska besvären ett rent dehumaniserande bemötande under förlossningen där mitt mående, min integritet och mina ord och mitt motiverade ”nej” saknade betydelse (och detta var inte i medicinskt tvingande stunder, utan bara en barnmorska med fix idé om vad som skulle göras). Jag stängde till sist av mentalt och blev passiv utåt för att komma undan förtrycket, det fanns ingenstans att fly förutom inåt.
Men i efterhand vet jag inte säkert vad som påverkat måendet mest. Traumatisering ökar statistiskt sett risken för negativ smärtupplevelse, svårigheter att hantera och reglera känslor, svårare med tillit och närhet, och ger en kvarstående känsla/rädsla av att inte bli lyssnad på. Så det kan mycket väl ha bidragit i mitt fall. Kanske hade jag haft lättare att hantera mina besvär och upplevt vårdkontakterna som mindre negativa om det ”bara” varit den fysiska biten (eller så finns det faktiskt inget som gör det lättare att höra ”vi bryr oss inte om det är trasigt” eller ”det är så mycket som är helt” i svar på att vardagen inte fungerar).
Det som var intressant – men som inte förvånade min traumaterapeut det minsta när jag väl hamnade där – var att jag började känna de emotionella delarna av traumatiseringen, av bemötandet under förlossningen, ilskan och sorgen och besvikelsen mm, först när skadan åtgärdats (opererats) och det fysiska blivit bättre. Desto mindre ont, desto mindre jag behövde fokusera på att hantera toabesöken, desto mer blev jag en okontrollerad känslostorm. Min partner trodde efter operationen att han skulle ”få sin hustru tillbaka” och jag tänkte att jag skulle kunna finnas där för barnet på ett bättre sätt (jag hade inte ens velat vara ensam med barnet, för vad gör man med en ettåring som springer i farlig riktning om ens försök att kasta sig efter ger sån krampsmärta i underlivet att det blir svårt att röra sig, annat än att bara skaka och kvida, för den gillade inte hastiga rörelser eller ökat buktryck?). Istället blev jag mer fysiskt kapabel men knappast mer närvarande. Så det är väl inte heller omöjligt att de fysiska besvären av bristningen underhöll den där mentala avstängningen, gav inte utrymme att vakna upp och börja känna. Och därmed ”sköt upp” de mer dramatiska följderna av det psykiska traumat.
Hur som helst var det mycket som inte blev bra. Och i tillägg till mitt lidande har jag nog kostat vården en hel del mer pengar och tid och resurser än jag hade gjort om de gjort sitt jobb rätt från början. Dvs inte tagit ifrån mig mina lagstadgade rättigheter till värdigt bemötande, information och samtycken under förlossningen, och sedan lagat bristningen ordentligt direkt efter skadan. (Vissa saker som inte går att sy hade plågat mig ändå. Men mtp hur god effekt operationen ändå hade tror jag läget varit drastiskt lindrigare.)
Tack för att du delar! Det är så viktigt att den här typen av berättelser kommer fram. Inte bara för att belysa hur vården brister, utan också för att hjälpa andra känna igen sig och förstå att deras reaktioner inte är konstiga, utan fullt rimliga.
För det du beskriver är förstås hjärtskärande, men tyvärr också vanligt. Brist på respekt och lydhördhet skadar verkligen, och den uteblivna hjälpen blir ofta anledning till trauma.
Vi är så många i vården som vill göra rätt, men förtroendet är redan så urholkat när patienterna väl når oss. Det borde inte vara så.
Din reflektion kring hur de emotionella reaktionerna sköts upp tills kroppen äntligen fick lite ro, den är så viktig. Det är först när man inte längre behöver hålla andan av smärta som det blir möjligt att känna något annat. Kroppen och psyket jobbar på sätt och vis i olika tidszoner.
Jag hoppas innerligt att du får fortsätta ågod återhämtning!
Del av återhämtningen blir också att förstå och acceptera sin egen reaktion, och att inte skuldbelägga sig själv för att man reagerar som en normalfuntad människa på press och trauma. Det gör det inte lättare att bära om man också ska självanklaga för något man inte kunnat påverka.
Information – förståelse – är både skyddande inför och stärkande efter. (Skyddar tom mot psykologisk traumatisering eftersom sådan ofta utgår från kontrollförlust och kunskap/förståelse gör det lättare att uppleva kontroll.) Om det är något mödravården bör ta till sig är det väl att öppenhet, ärlighet och kunskap om risker, skador, konsekvenser och möjligheter / förväntningar framåt kommer hjälpa patienterna, likt lyhördhet kommer bara bemötandemässigt hjälpa patienterna att slippa känna sig övergivna. Istället för att stjälpa dem och retraumatisera dem genom att undanhålla, reflexivt avfärda och normalisera in absurdum.
Exempelvis sfinkterskador. Patienter som frågat före förlossningen får bara svaret ”det är så ovanligt att det behöver du inte tänka på”. Vilket är en ren lögn, mtp att det drabbar ca 3-5% av förstföderskor. Det är bara förminskande och fördummande och förödande för förtroendet att svara så istället för att (faktiskt följa Patientlagen och) ge den information som efterfrågas. Ha lite j*vla ryggrad och ta diskussionen! Har man inte modet att stå med patienten i det svåra lika väl som i det lätta kanske man inte heller ska få kalla sig vårdpersonal.
Ja, verkligen! Att förstå och få bekräftelse på att reaktionen är rimlig är en viktig del i återhämtningen. Det du skriver om information och öppenhet är så viktigt. Det borde vara självklart att svara ärligt på sådana frågor, inte undvikande. Att vara tydlig och samtidigt varsam är inte motsatsen till trygghet, det är själva grunden för den. Tack för att du sätter ord på det. Jag var faktiskt med om det själv, jag frågade saker om sfinkterskador på föräldrautbildningen på MVC, fick svaret att det behöver man inte oroa sig för, och fick sedan en grad 4-bristning. Hos mig landade detta som att ”min skada anser vården att är omöjlig och onödig att prata om”. Sedan lyssnade jag ju inte på det, utan började skriva mer på bakingbabies om det istället…
Jag fick en andra gradens bristning och hade svårt att gå längre sträckor de sju första månaderna efter födseln. Hade aldrig hört talas om att det skulle räknas som ”normalt” innan jag födde barn.
Jag upplevde som en konstant panik och ihållande chock över att inte kunna röra mig fritt och malande tankar kring att jag inte skulle kunna återvända till mitt jobb.
Vården var så otroligt svårnavigerad och blasé i sitt bemötande. Jag antar att tanken var att förmedla lugn men det landade som passivitet och ovilja att hjälpa. Vilket såklart stärkte paniken. Jag hade otroligt svårt för att vara i nuet med mitt barn och min man.
Hittade tillslut en fysioterapeut via kompetenskartan och fick så bra stöd. Lugnet infann sig och nu tio månader efter förlossning är jag inte helt återställd men jag kan röra mig fritt.
Framförallt känner jag att det finns ett hållande från vården (fysioterapeuten) kring min återhämtning nu och det har gjort under för min psykiska hälsa.
Ensamheten i återhämtningen har varit väldigt svår, det är en sån kontrast från hur det va under graviditeten.
Hej Andrea!
Det du beskriver är tyvärr något jag hör ofta. Att en andra gradens bristning kan ge långvariga besvär överraskar många, särskilt när det bemöts med en axelryckning. Att inte kunna röra sig som vanligt under så lång tid skapar lätt både rädsla och känslan av att något är allvarligt fel. Tycker ofta att jag hör detta att brist på stöd från vården gör att ensamheten nästan blir outhärdlig. Vad fint att du hittade en fysioterapeut som kunde ge det där hållandet. Det gör så stor skillnad när kroppen får återhämta sig i trygghet!
Varma hälsningar,
Mia