Råd till dig som är ny i yrket

Råd till dig som är ny i yrket

Instagram är bra på jättemånga sätt, men värdelöst på vissa. Någon skrev till mig och bad om råd inför studier och första tiden i fysio-yrket, och jag lovade att återkomma. När jag väl tänkt klart kan jag inte hitta personen och meddelandet igen. Så här kommer istället en lång lista med tankar och tips om att vara ny fysioterapeut.

Jag minns fortfarande mitt första sommarjobb, och hur jag kramade skylten ”Mia, sjukgymnast” i handen och hoppades att ingen skulle komma på exakt hur lite jag visste och kunde. Japp, jag utbildade mig för så länge sedan att sjukgymnast var min första yrekestitel.

Till dig som är ny och nervös vill jag skicka med: du kommer hitta hem, du kommer hitta lugnet. Undersökningar, behandlingar, rutiner komma landa. Men kanske står du redan där med patienter framför dig. Här är mina tips!

Gott bemötande är den viktigaste behandlingen

Vi pratar ofta om undersökningsmetoder, övningar och evidens. Det ska vi, med all rätta. Men min tröst och stabilitet kanske under de tio första åren i yrket var följande: Kanske åttio procent av vad vi gör står och faller på bemötandet. Ett inlyssnande, gott, tryggt och tydligt bemötande står kanske för 80 procent av behandlingseffekten. Resten är hantverk, som du förfinar över tid. När patienten känner sig sedd och förstår planen, ökar följsamheten och ni kommer se resultat. Om du valde lite fel väg i början kommer en patient som fått förtroende för dig komma tillbaka och resonera om dett med dig, och ni kan tillsammans välja en ny inriktning. Allt måste inte bli perfekt på nybesöket.

Bygg livet större runt smärtan

Jag minns chocken när jag efter ett år i yrket hamnade i primärvården. Vi hade övat på att undersöka ledrörlighet, styrka, uthållighet, funktion. Men det var ju inga patienter som kom och sökte för ”nedsatt funktion” eller ”inskränkt rörlighet”. Alla sökte för smärta. Och jag var inte redo, inte kunnig och inte beredd.

Vi kommer heller inte kunna lösa alla patienters smärta, så är det bara.

Med tiden har jag lärt mig att hjälpa patienter att bygga livet större, runt smärta och begränsningar. Patienterna har önskemål och målsättningar, om man fokuserar på dem och på alternativa utföranden, på strategier och acceptans, då kan man ofta komma långt – ibland medan man jobbar på med en rehabilitering som man också hoppas botar besvären.

Skynda inte igenom anamnesen

Nu har jag inte längre referensen, men någonstans läste jag hur snabbt en vårdgivare avbryter en patients berättande. Kanske minns jag rätt om det var åtta sekunder? Utmana sig själv att lyssna, att ställa öppna frågor, att fokusera på att lyssna och inte bara att dokumentera det som sägs. Det här har jag lärt mig med åren. En lång och bra anamnes gör undersökningen mycket mindre krävande och svepande. Det är inte heller vad jag trodde när jag klev ut i arbetslivet. Jag trodde att jag skulle göra fysiska tester i mycket större utsträckning än vad jag skulle lyssna. Så jobbar jag inte längre.

Specifika övningar ger sällan det vi tror

Nu har jag förstås respekt för att det finns fysioterapeuter som jobbar i andra nischer än vad jag själv gör, som kanske har egna erfarenheter. Men trots att jag jobbar med kvinnohälsa som nisch håller jag mig ändå ajour med mycket vad gäller generell rehabilitering. Och något jag tycker har blivit tydligt från det senaste decenniets forskning är att det sällan är vi hittat  _exakt_rätt_övning_ som löser patientens problem, utan att vi ringat in större fenomen; saker att undvika eller dra ner på, mer generell träning, variation av rörelse i vardagen.

Och när något känns omöjligt att lösa? Zooma ut! Jag landar ofta i ”sunt förnuft-fysioterapi”. Det tänker jag att är ungefär: Träna hela kroppen, skapa en balans mellan vila och rörelse, slappna av i muskler som inte behöver användas.

Fortsätt ditt lärande

Jag vet att det är en fälla, det här med att ha ett intressant och givande jobb, dålig lön och ett ständigt driv efter att lära sig nytt. Jag återkommer lite till gränsdragningar snart. Men, det jag vill uppmuntra till är att inte fastna i metoder eller i färdigt givna koncept. De kollegor jag mött genom åren vars patienter upplevt sig bli allra minst sedda och lyssnade på är ofta dem som har ett sätt att pressa in alla patienter i en viss metods formulär/struktur. Patienter är inte skolboksexempel.

Var lagom ambitiös

Pinn-systemet är livsfarligt. Så här var det när jag började jobba med kvinnohälsa inom primärvården: Mina patientbesök tog lång tid. Man kan inte rusa igenom besök där det ska pratas om sex, kiss och bajs och sedan göras en gynundersökning, där patienten kanske måste få gråta eller får en panikångestattack av tanken på att undersökas. Det är också många inom patientgruppen som man inte kan sätta i en grupp, så som man kan göra med exempelvis knäplastikopererade. Man kan följa upp knäsmärta och rörlighet ute i mottagningens gym, men man kan kanske inte prata om en persons samlagssmärta eller anala inkontiens med andra åhörare. Det här innebar att jag varje månad fick gå in till min chef och få höra hur mycket jag fick mottagningen att gå back, varje månad. Eftersom jag inte hann med tillräckligt många patientbesök per dag. Jag var en beslastning för systemet.

I början grät jag mycket. Efter ett tag bestämde jag mig för att skita i det. De fick väl ge mig sparken, då, om det var så. Så varje månad gick jag till direkt från mötet med chefen, till ”tuggen” med pappret som visade på hur mycket jag borde ha tjänat in till mottagningen och hur lite jag egentligen uppnått. Det gick inte att hantera det på något annat sätt. Bry dig lagom mycket. Systemet är skit.

Byt jobb när du inte trivs

Du har ansvar för ditt mående. Om arbetsmiljön inte håller, om värdegrunden skaver eller om du gråter varje månad för att din chef får du att känna dig som en belastning, byt jobb. Det finns många olika arbetsgivare, många olika sorters fysiojobb. Testa dig fram!

Hitta ett nätverk

Jag kan inte nog vara tacksam för vänliga, mer erfarna kollegor som stöttade mig i början. Hoppas att ni vet vilka ni är. Jag hade inte varit kvar i yrket utan er. Vissa gånger behövde jag bara någon som uppmuntrade mig att skita i pinn-systemet, andra gånger behövde jag någon som pratade igenom en komplicerad undersökning med mig. Om du inte har bra kollegor, byt jobb. Om du behöver ett nätverk som ett  mer nischat specialistområde, leta efter det. Det finns, fysioterapeuter är generösa och omhändertagande även mot kollegor.

Ta hand om dig själv

Efter en dag med patienter har jag gett så mycket av mig själv att jag knappt orkar prata med andra föräldrar när jag hämtar mina barn. Det har hjälpt mig mycket att inse att jag har en social budget att förhålla mig till, och att jobbet tar väldigt mycket av den. Jag har behövt lära mig att sätta gränser och planera för återhämtning.

Du har säkert andra behov. En fysioterapeut som känner sig själv och sina gränser kommer hålla längre i yrket. Du kommer också ge bättre vård. Och jag tänker att den sortens balans är en del av yrkesskickligheten. Mina patienter ska inte behöva känna av min sociala trötthet, den får jag ta hand om på min fritid.

Våga vara osäker

Vet du, inget signalerar kompetens och ödmjukhet som att säga ”Jag vet inte, men jag ska ta reda på det” till en patient. Överdriven säkerhet stänger dörrar. Överdriven osäkerhet smittar över till patienten. Säg vad du tror och varför, och lägg till vad som saknas för att du ska känna dig säker, eller vad som kanske kan få dig att tänka om. Var noga med att berätta att du kommer uppdatera patienten om din bild klarnar eller förändras. I ärlighetens namn är det så en klinisk process ser ut. Du behöver inte dölja det.

Och om du fastnar helt – be en kollega se över saken. Det är heller inte en signal som svaghet eller misslyckande, det är en kvalitetssäkring som patienter ofta blir väldigt tacksamma för.

Ett sista råd

Du behöver aldrig kunna allt. Du behöver bara vara närvarande, tydlig och nyfiken. Kunskaperna kommer komma till dig under resans gång. Det löser sig.