I år är det valår
I år är det valår. Vi behöver se en del stora och viktiga förändringar in om sjukvården, och det många inte tänker på är att sjukvården är politiskt styrd.
Vi är många som engagerat oss för förändringar inom kvinnosjukvården. Personligen har det här varit min kulle att dö på i över ett decennium. Jag anses att det verkligen är på tiden att politikerna lyssnar och sätter saker i rullning nu. Det räcker inte med fina ord i valmanifesten, nu måste vi se förverkligade resurser, riktlinjer och förändringar. Kvinnosjukvårdens kvalitet är en jämlikhetsfråga. Det är en slags temperaturmätare på hur man ser på fördelning av resurser och faktiskt också på mänskliga rättigheter.
Ett system fast i gamla värderingar
Kvinnosjukvården bär på rester av en kvinnosyn som placerar kvinnor längst ner i vårdens hierarki.
- Tonåringar med smärta vid samlag avfärdas med rådet att slappna av.
- Nyförlösta med skadade uppmanas att knipträna, som om det vore en universallösning oavsett skadans omfattning.
- Äldre kvinnor med inkontinens får höra att det är normalt att det blir så.
Den här typen av bemötanden är inte enskilda misstag, utan tecken på systemfel. Att fenomenen fortfarande existerar speglar värderingar där kvinnors smärta, funktionsnedsättningar och livskvalitet tillmäts värderas lägre än mäns.
När en man söker vård tolkas hans symtom som tecken på sjukdom. När en kvinna söker för liknande symtom riskerar hon att få ett annat bemötande. Kvinnors symtom riskerar än idag att förminskas, psykologiseras eller misstänkliggöras.
Det får vara nog nu.
Vi gör slut med skammen nu
Kvinnor med analinkontinens, framfall eller långvariga smärtor skäms ofta för sina symtom. Men många beskriver att det inte är symtomen i sig som är värst. Det som tär mest är kampen för att bli sedd, trodd och rimligt behandlad inom vården.
Jag vill flytta skammen, från individen till systemet. Jag vill se förändringar gällande de värderingar och prioriteringar som gång på gång placerar kvinnors hälsa längst ner i priorteringsordningen.
Vi är många som medvetet pratar om mens, kiss, bajs och sex för att avväpna de tabun som isolerar kvinnor. Nu måste vi gå ett steg längre och placera ansvaret där det hör hemma, hos vården, beslutsfattarna och politikerna.
Krav på politiken
Socialstyrelsen har redan riktlinjer för eftervård och bäckenbotten. Problemet är inte kunskapsbrist, utan att vården inte följer dem i tillräcklig utsträckning. Det räcker inte att vi har fina dokument att peka mot. Riktlinjer måste implementeras, mätas och följas upp
Här är några krav vi måste ställa:
- Eftervårdsbesök med gynekologisk undersökning ska vara en rättighet för alla som fött barn, 6–16 veckor postpartum. Alla regioner måste redovisa hur stor andel kvinnor som faktiskt får detta.
- Tidigt uppföljda förlossningsbristningar. Ingen kvinna ska lämna BB utan att någon har gjort en noggrann bedömning av bäckenbotten. Uppföljning måste ske inom de första veckorna, med kompetens att identifiera komplikationer, förslagsvis hos fysioterapeut.
- De nationella riktlinjerna behöver följas upp noggrant. Resultaten bör vara publika och jämförbara mellan regioner, så att vi kan se var vården eventuellt brister.
- Resurser till multidisciplinära team. Kvinnor med komplexa symtom behöver fysioterapeuter, gynekologer, uroterapeuter, psykologer och sexologer, inte bara isolerade insatser. Det är politikernas ansvar att se till att sådana team finns i alla regioner, och i tillräcklig utsträckning.
- Sanktioner mot icke-följsamhet. Om en region gång på gång misslyckas med att följa riktlinjer, ska det få konsekvenser. Det är inte acceptabelt att kvinnors kroppar nedprioriteras gång på gång.
Vad du ska hålla utkik efter i valrörelsen
När du läser partiprogram och vallöften, leta aktivt efter kvinnohälsa.
- Finns kvinnosjukvården ens med?
- Lyfter de eftervård, förlossningsskador, endometrios eller inkontinens som en prioriterad fråga?
- Har de förslag på hur vårdparametrar ska följas upp, mätas och utvecklas?
- Erkänner de att det handlar om jämlikhet och mänskliga rättigheter, eller gömmer de sig bakom vaga löften om ”förbättrad vård”?
Det räcker inte längre att vårdpersonal gör sitt bästa i ett bristfälligt system. Politikerna bär ansvaret för att kvinnors kroppar fortfarande blir behandlade som mindre viktiga.
I år är det valår
Om du själv har hamnat i kläm i vården har du rätt att vara arg, ledsen och besviken. Men vi kan inte nöja oss med att bära våra historier i tystnad. Vi behöver ropa ut dem. Fortsätta skriva, prata, anmäla, protestera och kräva. Vi vägrar bära skammen. Vägrar att bli förminskade. Vi behöver ropa över hustaken tills förändringen är verklig och vi äntligen får den vård och respekt vi förtjänar.
