Den längsta, kortaste tiden
De där första månaderna med bebis gör något märkligt med oss människor. Tiden blir skev. På bara dagar, veckor eller månader förändras allt. Livet är så otroligt intrycksstarkt, när enstaka veckor eller dagar är bebisens hela livstid.
Skevheten
Uttrycket ”the longest shortest time” fångar det här bättre än något annat. Det är också namnet på en podd som länge var en favorit för mig under mina äldsta barns småbarnsår. Den podden samlade berättelser om föräldraskapets utmaningar och absurditeter, med humor och allvar i samma andetag. Småbarnsåren är så korta i ett livsperspektiv, men de kan kännas oändliga när man står mitt i dem. Nätter utan sömn, dagar utan pauser, månader där man kanske saknar känsla av kontroll. Och nu står jag här med en trettonåring, en elvaåring och en sjuåring och tänker just ”vad snabbt det gick”. Småbarnsåren är evighetslånga, men samtidigt inte.
Perspektiv som förälder
Småbarnsåren gör något med ens perspektiv. Det är lätt att tro att den där fasen med bebisskrik, bajsblöjor och nattvak ska pågå för evigt. Jag minns också hur frustrerad jag kunde bli över personer med äldre barn som just uppmanade till att njuta och stanna upp, eftersom de menade att det ju går så fort. Jag ville ofta svara surt, att nej, det går inte fort. Båda perspektiven är sanna. Det är den längsta, kortaste tiden. Det känns som en evighet när man är mitt i det, men i efterhand ser man att det bara var en kort som ett ögonblick.
Experterna som uppstår
En effekt av den här skeva tidsuppfattningen är hur snabbt vissa börjar uppfatta sig själva som experter. Efter några månader i en bebisbubbla kan man få känslan av att man vet allt om föräldraskap, efter graviditets-träning eller hur man bäst bär eller matar en bebis. Sociala medier ger utrymme åt dessa självutnämnda experter. Personliga erfarenheter kan framställas som universella sanningar, ofta med en självsäkerhet som aldrig skulle accepteras inom andra områden. Erfarenhet är naturligtvis en värdefull sak, men det är inte samma sak som expertis. Att ha genomlevt något en kort tid ger perspektiv, men inte den kunskap eller ödmjukhet som krävs för att vägleda andra.
Den längsta, kortaste tiden
Att se småbarnsåren som den längsta, kortaste tiden kan hjälpa dig att hålla fast i två saker samtidigt:
Det är okej att känna att det är övermäktigt och utan slut.
Det är också möjligt att leva på hoppet eller förvissningen om att det en dag faktiskt kommer bli annorlunda.
Den insikten kan göra det lite lättare att andas. Det kan också underlätta att se igenom andras påstådda expertis, utifrån bristande kunskaper men egen, levd erfarenhet. Den längsta, kortaste tiden är en erfarenhet, det är en resa, men den gör dig inte till expert på något annat än förhoppningsvis dig själv och ditt barn.
