Fula mammor
Ibland läser jag hårda kommentarer i diskussioner om ”mammor som gett upp”. Om kvinnor som slutat sminka sig, slutat klä sig fint, slutat bry sig så mycket om sitt utseende, så fort de fått barn. Det kritik med en hånfull ton, som om utseendet hade varit ett bevis på bristande karaktär. Jag tänker ofta att det här inte bara handlar om utseende. Det handlar om misogyni. Det handlar om hur kvinnors kroppar och tid alltid betraktas som något som ska utsättas för andras värderingar.
När jag är ledig är jag ful
Jag tycker verkligen jättemycket om att använda kläder, smink och frisyrer som ett uttrycksmedel. Men det är när jag har tid, ork och lust. För mig är det befriande att få vara ful. Men inte ful i betydelsen ovårdad, utan ful i bemärkelsen avslappnad. Jag vill känna mig snygg när jag föreläser eller står på scen, men hemma vill jag andas fritt i byxor med mjuk resår och icke-tighta tröjor. Så var det när jag var föräldraledig, och så är det fortfarande de dagar jag jobbar hemma. Jag tror att det ibland kanske förvånar skolpersonalen jag möter, de väsenskilda utseenden jag kan ha när jag hämtar min yngste son på fritids, beroende på om jag jobbat med patienter, föreläst eller bara suttit hemma och skrivit. De riktigt fula dagarna signalerar inte att jag gett upp, utan att jag har rimliga prioriteringar. Sömn, mat, arbete, relationer och rörelse går före eyeliner.
Fulhet för att överleva
Inte heller under småbarnskaos-åren är mascara en fråga om att ha en god karaktär. Det är en fråga om överlevnad. För någon kan smink vara en ritual som gör att hon trots allt känner en gnutta kontroll över något i livet, för någon annan bidrar det bara med ytterligare press. Problemet uppstår när samhället inte kan se skillnaden. När en mamma med mjölkfläckar på tröjan tolkas som en som inte ”bryr sig om sig själv”. Men det hon kanske egentligen gör är att sätta sin egen återhämtning och sitt barns behov före det patriarkala projektet att alltid vara behaglig att titta på.
Kravet på att vara fin är en maktfråga
Frågan om huruvida du och jag borde prioritera utseende rör inte bara yta, utan makt. När vi förväntas vara snygga även i sina mest slitna barn- och hormonkaotiska år, är det inte för vår egen skull. Det är för att passa in i ett system där kvinnors värde vägs i deras utseende och användbarhet. Vårt värde mäts, som alltid, av vår knullbarhet. Det här tankesättet är ett sätt att hålla oss på plats.
Fula mammor som motstånd
Att vara en ful mamma kan i sig vara en form av motstånd. Ett nej till idén om att mitt värde ligger i hur jag ser ut på ytan. Ett ja till funktion, frihet och självkänsla som inte är beroende av andras blickar. Vi vet från kvinnohälsoperspektiv att återhämtning efter graviditet och förlossning kräver tid, vila och omsorg. Men det samhället applåderar är mammor som ”ser ut som vanligt” efter tre veckor. Den normen är inte bara orimlig, den kan också vara hälsovådlig.
Fulhet som feministisk handling
Snälla, var ful om du vill. Fulheten är frihet. Jag är inte till för att behaga någon annan. Inte heller är jag en reklampelare för lyckad kvinnlighet. Jag är en människa med en kropp i arbete, i återhämtning, i förändring. Om det gör mig ful i dina ögon, så kanske jag är desto mer fri.
Hejja dig!
Älskar att vara ”ful” och ärligt talat tycker jag ”fult” ofta är väldigt snyggt❤️ just för att det känns verkligt, fritt, stark, modigt osv
Läskigt hur de patriarkala värderingarna sitter i min ryggmärg, hur högt de kan höras de dagar jag känner mig lite extra trött eller är allmänt ur gängorna. Som är att vi måste vara snygga, vackra, sexiga för att få ta plats.
Jag önskar fler kvinnor som pallar att ta plats utan smink, piff och puff runt om kring.
Tack för att du uppmärksammar detta!
/Moa
Tack!!
Så bra skrivet!
Jag vet att vi egentligen tycker lika, och det mesta du skriver här håller jag med om, men för mig skaver användningen av ordet ”ful” på det här sättet, och att t.ex. uttrycka att det handlar om överlevnad och prioriteringar att ”våga vara ful” under slitiga småbarnsår.
Jag sminkar mig aldrig, jag rakar aldrig mina ben, jag klämmer aldrig in mig i obekväma feminina kläder, inte heller när jag är på finrestaurang eller står på scen, och det handlar inte om prioriteringar eller brist på ork eller något feministiskt statement. Jag ska inte behöva någon ursäkt för att jag är jag, och jag är inte ful, varken med eller utan citationstecken.
Jag håller också helt med i Mias kloka ord och resonemang, men även hos mig skaver ordet ”fult”. Jag förstår att det används för att göra en poäng och lite reclaima ordet men hos mig blir det ett motsatsord och värderande i att jag klassas som ful när jag väljer bort smink pga tidsbrist, lust eller för att det rent av är opraktiskt. Att ful blir det samma som inte tillgjord/fixad och naturlig. För det är ju faktiskt så här jag ser ut när jag inte har smink, färgat hår, fixade naglar/ögonbryn/fransar, botox eller vad det nu kan vara. Det är ju bara jag och samhället ger mig tillräckligt med hjärnspöken så när jag väljer att vara ”bara jag/mig själv” vill jag inte behöva kalla det för att jag är ful.
Klokt och välformulerat, som alltid.
Uppfriskande att läsa!
Min dotter är 11 snart 12. Jag har länge haft perioder när jag inte brytt mig så mycket (föräldraledighet eller pandemin med hemarbete och även efter det jobbar jag ofta hemma) men tänker numer också att jag på ett konkret sätt behöver visa för henne att det inte är något konstigt att låta bli att piffa sig och istället bara vara och vara bekväm. Ibland känner jag mig ”ful” men oftast känner jag bara att det är skönt att slippa göra mig till och jag vill att hon ska se det.