Graviditet är inte en sjukdom – men ohälsa är ohälsa

Graviditet är inte en sjukdom. Det är sant. Men i Sverige använder man ofta uttrycket på ett sätt som förminskar gravida kvinnors behov av vård, stöd och sjukskrivning. Graviditeten i sig är inte en sjukdom, men den kan medföra en rad tillstånd som innebär ohälsa. Och ohälsa är ohälsa, oavsett när den uppstår eller i vilket sammanhang vi hittar den.

Det här påståendet är ett sätt att osynliggöra att gravida kan lida, förlora arbetsförmåga eller drabbas av funktionsnedsättningar som kräver vård. Vi behöver prata mer nyanserat om skillnaden mellan sjukdom, hälsa och ohälsa, och om hur det påverkar kvinnor.

Mer än bara diagnoser

Vår förståelse av hälsa påverkar hur vi bemöter människor. Ser vi hälsa som frånvaro av sjukdom blir gränsen snäv: är du inte sjuk så är du frisk. Men världshälsoorganisationens definition är faktiskt bredare än så. Hälsa är ett tillstånd av fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande. Det innebär att man kan vara frisk från sjukdom men ändå lida av ohälsa.

En graviditet kan vara efterlängtad, glädjefylld och i grunden frisk. Samtidigt kan den innebära kraftigt illamående, sömnsvårigheter, värk eller oro. Du kan vara helt frisk i medicinsk mening men ändå uppleva påtaglig ohälsa. Skillnaden är viktig. Graviditet inte är en sjukdom, men det betyder inte att den alltid är hälsosam.

Vanliga men inte bagatellartade besvär

Mycket av det som vården avfärdar som normala graviditetsbesvär innebär i praktiken smärta och funktionsnedsättning. Bäckensmärta, ryggont, karpaltunnelsyndrom, sömnproblem, illamående och svår trötthet är exempel på tillstånd som kan göra vardagen nästan orimligt tung.

Gör det mindre ont i ryggen bara för att många gravida har samma problem? Är tröttheten mindre utmattande för att den är vanlig? Svaret är nej. Ohälsa är ohälsa, även om den är förväntad. För en förskolepedagog med bäckensmärta kan arbetsförmågan vara helt utslagen. För en undersköterska kan ryggsmärta vara lika funktionsnedsättande som vilken annan skada som helst.

Vårdbehov utan sjukdom

Det finns mycket ohälsa som kräver vård, som ändå inte är klassiska sjukdomar. Ett brutet ben är inte en sjukdom, men ingen skulle ifrågasätta vårdbehovet. Samma logik borde gälla graviditet.

Stora blödningar, havandeskapsförgiftning, infektioner och svår smärta kan uppstå under en graviditet. Dessa tillstånd kräver akuta insatser. Andra besvär, som bäckensmärta eller extrem trötthet, kräver rehabilitering, fysioterapi eller sjukskrivning. Att avfärda dem som normala blir en slags strukturellt kvinnoförtryck. Dessutom kan det bli en fråga om hur vi behandlar människor med olika slags arbeten. En person med tungt fysiskt jobb kan behöva vara sjukskriven för något som en person med kontorsjobb hemifrån inte behöver vara.

Psykisk ohälsa under graviditet och postpartum

Ohälsa är inte bara fysiska symtom. Psykisk ohälsa i samband med graviditet och förlossning är vanligt och kan få stora konsekvenser. Mellan 10–15 procent av alla gravida kvinnor drabbas av depression under eller efter graviditeten. Ångest, oro, traumatiska förlossningsupplevelser och posttraumatisk stress är också vanligt förekommande.

Även här märker vi effekten av att graviditet inte räknas som en sjukdom. Psykiskt lidande kan bagatelliseras som hormonell påverkan eller  känslosvängningar. Men depression är depression, oavsett när den uppstår. Posttraumatisk stress är posttraumatisk stress, även om den följer på en förlossning. Att avfärda symtomen som normala förminskar kvinnors upplevelser och försenar vårdinsatser.

Globala perspektiv

Varje dag dör omkring 800 kvinnor i världen till följd av graviditet eller förlossning. Nästan alla dessa dödsfall sker i låg- och medelinkomstländer, och nästan alla hade man kunnat undvika med rätt vård. Det är en brutal påminnelse om att graviditet inte är riskfritt.

I höginkomstländer som Sverige är dödligheten mycket låg, men  långvarig ohälsa som en följd av graviditet och förlossning är inte helt ovanlig. Smärta, inkontinens, bäckenbottenskador och psykisk ohälsa kan prägla kvinnors liv i åratal. Ändå faller dessa konsekvenser ofta mellan stolarna, eftersom graviditet i grunden inte ses som en sjukdom.

Försäkringskassan och gränsen för ohälsa

I Sverige har Försäkringskassan länge betonat att graviditet inte är en sjukdom och att normala besvär inte ger rätt till sjukpenning. De senaste åren har regelverket förändrats och i dag finns en större förståelse för att svårare graviditetsrelaterade besvär kan leda till nedsatt arbetsförmåga. Men gränsdragningarna är fortfarande problematiska.

Vad betyder det egentligen att besvären ska vara ”ovanligt svåra”? Vem avgör om illamåendet är så kraftigt att det är sjukskrivningsgrundande? Och varför ska en gravid behöva bevisa att hennes ohälsa är värre än andras för att bli tagen på allvar?

Att något är vanligt betyder inte att det inte ger en nedsatt funktion. Här finns en risk för systematiskt förminskande av kvinnors ohälsa, något som får direkta konsekvenser för sjukskrivningar, arbetsliv och ekonomi.

Ett uttryck som upprätthåller orättvisor

På ytan låter uttrycket ”graviditet är inte en sjukdom” neutralt, kanske till och med peppande. Men i praktiken blir det ett sätt att flytta ansvar. Om graviditet inte räknas som vårdkrävande riskerar kostnaden att läggas på kvinnan själv, genom förlorad arbetsinkomst, uteblivna stödinsatser eller långvarigt lidande.

Det här är också en jämställdhetsfråga. Att undervärdera graviditetsrelaterad ohälsa befäster idén att kvinnors kroppar ska tåla mer, att deras smärta är mindre viktig och att deras arbetsförmåga är mer förhandlingsbar.

Graviditet är inte en sjukdom

Men ohälsa är ohälsa, oavsett när den uppstår och i vilket sammanhang. Vi skulle aldrig ifrågasätta vårdbehovet vid ett brutet ben bara för att det inte är en sjukdom. Samma princip måste gälla graviditet.

Vi behöver ett språk och ett system som erkänner att lidande, funktionsnedsättning och psykisk ohälsa ska tas på allvar – även när de uppstår i samband med en frisk, normal graviditet. Att säga att graviditet inte är en sjukdom får aldrig bli ett svepskäl för att negligera behovet av vård.