Är förlossningsskadan barnmorskans fel?
Du födde barn, förlossningen blev en intensiv och kanske traumatisk upplevelse, och du fick en skada. Det är naturligt att analysera förloppet och händelserna, och det är lika självklart att leta orsaker. För många hamnar tanken om skuld på personalen. Vem bar annars ansvaret när du fick din skada?
Andra har lätt att lägga skulden på sig själva. Många tänker att de inte var vältränade nog, avslappnade nog, de krystade fel eller litade inte tillräckligt mycket på kroppen.
Det är mänskligt att leta efter en orsak. Jag brukar försöka säga ifrån ganska skarpt när födande skuldbelägger sig själva. Alla patienter jag någonsin träffat har gjort sitt allra bästa enligt sina förutsättningar och rådande situation. Men, betyder det att vi ska lägga skulden hos personalen istället?
Hur vanligt är det att spricka vid förlossningen?
Mellan 80 och 90 procent av alla förstföderskor får någon form av bristning. De flesta är små och läker utan större problem, men en del får en sfinkterskada, en allvarligare bristning som kan ge långvariga besvär. Det innebär att förlossningsskador inte är ovanliga, men heller inte alltid möjliga att förhindra.
Vad kan barnmorskan göra?
Barnmorskans uppgift är att vägleda den födande genom förlossningen på ett sätt som är så säkert, kontrollerat och varsamt som möjligt. Kroppen driver ofta arbetet själv, men barnmorskans händer och kommunikation kan göra skillnad i de mest kritiska ögonblicken.
Forskningen visar att vissa faktorer minskar risken för större bristningar: varma, våta kompresser mot mellangården, att barnmorskan aktivt stödjer vävnaden vid framfödandet, och att den födande får kontinuerligt stöd under utdrivningsskedet. Det kontrollerade framfödandet är ofta avgörande, men det kräver både tid och närvaro. Men det är dock inte alltid möjligt att styra tempo och förlopp. Ibland behöver barnet födas snabbt för att må bra, ibland kommer det så snabbt att ingen personal hinner agera. Även med bästa möjliga vårdinsats kan en bristning uppstå.
När blir det vårdens ansvar?
Det finns situationer där vården brister. En felaktig bedömning, en bristande lagning, eller utebliven uppföljning kan ge stora konsekvenser. Det kan också handla om att den födande inte fått det stöd och den vägledning som hade behövts för att känna sig trygg i situationen. Jag skulle säga att sådana saker händer långt oftare än vården vill låtsas om, men att det oftast går ganska bra ändå.
Här vill jag vara tydlig att jag naturligtvis vet om att det finns situationer där riktiga fel begås. Det finns vårdpersonal som borde ha bytt jobb för länge sedan. Något som inte får ske är att utsätta födande för medicinska ingrepp genomförda mot sin vilja, eller utan tillräcklig information. Sådant är inte bara etiskt fel, utan ett allvarliga avsteg från samtyckesprincipen och brott mot patientlagen.
Det vanligaste är dock inte att det är handlar om medvetna felbehandlingar. Ofta handlar det om att systemet inte ger rätt förutsättningar, om arbetsmiljö och belastning. Det är inte en ursäkt, men ibland kan det vara en förklaring.
Bör man leta syndabockar?
Förlossningsvården är ett komplext samspel mellan kroppar, kompetenser och strukturer. Tidspress, personalbrist och organisatoriska beslut påverkar utfallet i varje särskilt fall.
När kvinnor skadas i samband med förlossning känner många barnmorskor skuld och ansvar, ibland oftare än vad som ens är rättvist för dem. Barmorskor och andra som jobbar inom förlossningsvården är ofta människor med starkt engagemang. Många tar det personligt när något går fel.
Samtidigt vittnar de om en arbetsmiljö där man sällan hinner reflektera, där handledning och återkoppling brister och där en enda barnmorska ibland har ansvar för flera födande samtidigt. Att lägga hela skulden på en individ missar ofta de större strukturella problemen.
Skuld och förståelse
Det är mänskligt att söka en syndabock när något dåligt har hänt. Skuld kan ge en känsla av kontroll: om någon gjorde fel, kanske det hade gått att undvika. Men skulden kan också stå i vägen för din bearbetning.
En förlossningsskada är sällan resultatet av en enskild händelse. Den är ofta summan av många små faktorer: anatomi, förlopp, beslut, erfarenhet, resurser och ibland ren otur. Det betyder inte att personalansvaret är obefintligt, men att det är delat. Nu menar jag inte att du som person och drabbad står för andra halvan av ansvaret. Men omständigheter kan ha spelat in.
För dig som drabbats kan det vara viktigt att få reda på vad som hände, att få en förklaring och att bli tagen på allvar. Att känna sig lyssnad på och få hjälp framåt är ofta mer läkande än att få någon att ta på sig skulden.
Förlossningsskador handlar sällan bara om fysisk vävnad som brustit. De handlar också om förtroende, delaktighet och den grundläggande känslan av att vara lyssnad på. Om din upplevelse skiljer sig från journalen eller vårdens beskrivning betyder inte att din upplevelse är mindre sann. Den visar snarare att något brustit i mötet, kommunikationen eller respekten för ditt perspektiv.
Att bli lagad och sedd
En korrekt lagning är avgörande för återhämtningen. Tyvärr visar forskning att diagnostiken av bristningar ofta är osäker, och att utbildning i suturering varierar mellan kliniker. Även det är ett systemfel som i förlängningen drabbar kvinnor, men det är också ett område där vi har sett och fortfarande ser förbättringar.
Att gå vidare
När någon får en större bristning eller andra förlossningskomplikationer är det naturligt att vilja förstå varför det skedde. Det är ett sätt att skapa mening och återta kontroll. Utan att förminska upplevelsen för dig som verkligen upplevt felbehandling vill jag ändå väcka diskussionen: skuldfrågan gör det inte lättare för vare sig födande eller personal att mötas.
Jag tror inte att vi någonsin kan uppnå en förlossningsvård där det aldrig sker bristningar. Ibland kan de förebyggas, ibland inte. Det viktiga är att vi fortsätter sträva efter vård som är trygg, lyhörd och lärande.
Du som behöver förstå vad du har varit med om:
- Be om ett samtal på kliniken där du födde.
- Anmäl till patientnämnden om du vill ha stöd i processen.
Det kan vara en hjälp både för att bearbeta upplevelsen och för att driva förbättringar framåt. Ibland finns det inga ord eller åtgärder som kan göra upplevelsen ogjord, men ett erkännande av att något blev fel kan betyda mycket mer än man tror.
Hej!
Ett väldigt bra och viktigt inlägg.
I dag är det 1 vecka sedan jag fick stomi pga förlossningsskada för snart 27 år sedan, kände att jag inte orkade leva längre med den avföringsinkontinensen med allt vad det innebär. Nu är jag i en ny fas och så här 1 vecka efter operationen mår jag inte jättebra, är ledsen, känner mig äcklig, har ont mm. Men jag har en förhoppning att det kommer bli bra. Det är lätt att vilja skuldbelägga någon för vad som skedde under förlossningen, kanske för att ingen ville riktigt berätta vad som hade hänt. Jag märker att när jag skriver detta känner jag fortfarande stor bitterhet, den känslan har jag svårt att bearbeta.
Med vänlig hälsning,
Therese
Hej Therese!
En vecka efter en så stor operation är kroppen sårig, smärtsystemet är påslaget och självbilden kan rasa ganska brutalt. Att känna sig ledsen, skör och överväldigad i det här skedet är väldigt vanligt! Det betyder inte att du gjort fel eller att beslutet var fel, det betyder bara att du är mitt uppe i något mycket svårt.
Självklart har bitterheten också en plats, och det blir ju svårt att bearbeta något som osynliggörs av de professionella som skulle ha kunnat bekräfta och hjälpa dig vidare mycket tidigare.
Mycket av det som känns outhärdligt nu kommer förändras, både smärtan, känslan i kroppen och relationen till stomin. För många tar det tid att komma fram till den punkt där man kan känna att livet faktiskt blev okej igen, men det kommer.
Du är mitt uppe i en plågsam process för att skapa ett mer uthärdligt liv. Det är stort, även om det inte känns så just nu.
Jag önskar dig så mycket varsamhet med dig själv i den här fasen!
Tack!!
Det kommer bli bra, en dag i taget.
Therese
Det är helt sjukt vad vi kvinnor får stå ut med egentligen. Jag fick en grad 2 bristning vid min första förlossning och syddes på plats. Hade problem och sökte hjälp för dessa i 3 år innan jag blev gravid med mitt andra barn. Fick hela tiden höra attt allt ser fint ut. Fick ytterligare en grad 2 vid andra förlossningen och som första gången blev jag sydd av barnmorska på förlossningen. Jag hade samma återkommande problem med framkalla, vidhetskänsla och problem att tömma tarmen men fick återigen höra att allt ser fint ut och att jag har bra knip. Till slut valde jag att söka vård via en privat klinik och det var första gången jag blev bekräftad i min upplevelse att det inte stod helt rätt till. Det visade sig att jag hade en levatorskada och min mellangård var endast 1cm lång. Jag opererades för detta ett halvår senare och anmälde detta på alla ställen jag kunde komma på men inte en enda erkände att jag blivit felaktigt ”friskförklarad” under alla dessa år trots en rekonstruerande operation. Jag försöker inte hitta någon syndabock i detta men att behöva kämpa i 8 år och bara bli bortviftad av kvinnokliniken, gynmottagningen, vårdcentralen, bb-mottagningen och förlossningen med den konstant återkommande frasen ”allt ser fint ut” när det de facto inte är som det ska, DET är under all kritik.
Hej!
Ja, ”allt ser fint ut”-jargonen kan verkligen vara nedbrytande. Det är en form av osynliggörande som gör att man till slut börjar tvivla på sitt eget omdöme. Din berättelse visar så tydligt på hur vården fortfarande göra felbedömningar på det sättet. Även om du såklart träffat enskilda vårdgivare som alla borde haft bättre kompetens eller i alla fall vett att säga ”du behöver få träffa någon som kan det här bättre” så tänker jag ändå att det är ett system- och kulturfel som ligger till grunden för detta. Det finns en inställning om att kvinnor gnäller för småsaker, saker som man borde räkna med att förändras när man fött barn.
Din ilska och frustration är totalt rimligt. Att leva i åratal med funktionspåverkan och återkommande bli bortviftad är inte acceptabel vård.
Kram! /Mia
Intressant inlägg! Jag hat funderat mycket kring det sista tiden. Vill kanske inte skuldbelägga någon men kan samtidigt inte låta bli att känna en viss frustration över situationen. Jag mådde riktigt uselt sista tiden i graviditeten vilket jag också talade om. Det var fruktansvärt tungt och jag hade så jäkla ont, dygnet runt. Kände inte att någon tog mig på allvar utan typ ”jaja, normalt att ha ont, stå ut”. 11 dagar över tiden med igångsättning kom bebis på 5 kg. Tro fan att det varit tungt. Det var en snabb men kämpig förlossning och jag fick en bristning grad 2. Jag kan känna en viss sorg över att ingen tog mig åå allvar och att man inte lyckats fånga upp hur stor han var innan. Då hade jag kanske kunnat bli igångsatt tidigare och haft en bättre upplevelse. Det var min andra och sista graviditet och jag kommer nog alltid sörja att den inte blev som jag önskat. När jag såhär efteråt tänker tillbaka på tiden som gravid är det bara en stor dimma sista tiden. Jag vet inte ens hur jag orkade med någonting alls. Bara minns att jag hade så fruktansvärt ont och panikkänslan från förlossningen när det kändes som det inte hände något när jag krystade. Bebis föddes också vidöppet så det gjorde såklart inte saken lättare… Har inte varit på efterkontroll men mår bra trots allt så borde väl ändå vara tacksam… Hade jag fått en värre bristning hade det nog varit svårare att smälta.
Hej!
Det du beskriver omfattar ju många lager av känslor, och det är rimligt att känna alla. Även om det som hände inte var någons fel i moralisk mening kan det ju fortfarande ha varit undvikbart, och dina upplevelser är ju adekvata och riktiga.
Att ha smärta och försöka få stöttning i det, men inte mötas av intresse påverkar ju såklart! En stor bebis, överburenhet, igångsättning och ett snabbt förlopp är alla kända riskfaktorer för både upplevelse av maktlöshet och förlossningsskador. Det är inte konstigt att du i efterhand tänker att ett tidigare ingripande hade kunnat förändra både upplevelsen och utfallet.
Sorgen över att det var din sista graviditet och att den blev något helt annat än du hoppats på är också viktig att ta på allvar. Det går ju både att må okej och vara besviken. Tacksamhet och sorg utesluter inte varandra.
Att minnas graviditeten som en dimma är också ganska vanligt för personer som bara fokuserat på att överleva på grund av smärtor eller besvär. Kroppen är upptagen av att ta sig igenom dagarna och månaderna, inte av att skapa minnen.
Om du någon gång orkar kan en efterkontroll, även sent, ibland hjälpa till att knyta ihop säcken lite, både kroppsligt och mentalt.
Var rädd om dig!