Sofias berättelse om kämpig återhämtning efter förlossning

Sofias berättelse om kämpig återhämtning efter förlossning

Förlossningen gick inte alls som jag hade tänkt.

Och därefter blev ingenting sig likt. Det här är berättelsen om hur mycket komplikationerna i samband med min sons födelse påverkade mitt liv och fortfarande gör. Det gjorde så fruktansvärt ont. Skadan jag fått i svanskotan efter att ha ramlat på snowboard drygt tio år tidigare förvärrades extremt i samband med förlossningen. Jag kunde inte sitta utan fruktansvärda smärtor, eller ens gå. Och jag kände mig otillräcklig som den nyblivna mamma jag var.

Hur skulle jag klara det här?

Jag bor i London sedan drygt tolv år och födde min son här 2015. Jag hade en i princip problemfri graviditet, men istället en lång och utdragen förlossning med olika komplikationer. Efter 59 timmars värkarbete kom min son äntligen ut med hjälp av tång och i samband med slutskedet drabbades jag av en stor blödning och behövde blodtransfusion. Blodbristen i kombination med att jag inte hade känsel i nedre delen av kroppen sedan ryggbedövningen gjorde att jag blev liggandes mycket längre på ryggen än idealiskt för svanskotan. Jag hade redan innan förlossningen haft funderingar kring hur den skulle klara av uppgiften. Det visade sig snart att den inte hade gjort det särskilt bra.

Smärtan var nästan outhärdlig.

Den första tiden efter förlossningen var tuff. Jag brottades med många tankar och känslor. Förmodligen mer än någon i min närhet faktiskt förstod. Jag kände mig som en dålig mamma eftersom jag var så begränsad. Jag kunde inte göra många helt vanliga och vardagliga saker som att sitta eller gå. Därför låg jag ned för det mesta och detta var enda möjligheten även för att amma. Vi bodde högt upp utan hiss. Att göra en utflykt utanför hemmet var ett stort projekt. På grund av smärtan kände jag mig för instabil för att våga lyfta min bebis nedför alla trapporna. Och hur skulle jag göra om jag behövde amma när vi var ute? Synen av en stol kunde göra mig panikslagen. I början gick jag aldrig hemifrån utan min särskilda sittkudde som avlastar trycket på svanskotan. Den använder jag fortfarande när jag sitter länge. Dessutom lärde jag mig att amma min bebis stående när han satt i bärsjal för att inte behöva sitta. Men det var bara när jag verkligen behövde lämna hemmet där i början, för det mesta gjorde vi inte det.

Misslyckad för att jag inte hade en lyckad förlossning

De fysiska problemen påverkade mig också psykiskt och jag kunde inte undgå att känna mig misslyckad. Jag blev inte den superkvinna jag hoppats vara. Jag kom inte tillbaka till ”mitt vanliga jag” omedelbart efter förlossningen som så många andra verkar göra. Kände mig misslyckad för att jag inte kunde ge mitt barn mat som en normal mamma sittande i en fåtölj. Jag kunde inte ens sitta och mysa tillbakalutad i soffan med min bebis på bröstet. Sådär som man gör.

Om jag skulle trotsa smärtorna och göra det ändå så resulterade det i att skadan kändes värre och jag kunde ändå inte kunde njuta av det. Smärtan var helt enkelt för intensiv. Jag blev också stressad över att jag inte till fullo kunde glädjas av dagarna med min nyfödda. Tiden tog ju ingen hänsyn utan rusade framåt ändå och min bebis bara växte.

Men det fanns hjälp att få!

Redan på ett tidigt stadium började jag hos en fysioterapeut specialiserad inom kvinnohälsa. Mina möten med henne var allt annat än bekväma då många tekniker utfördes vaginalt eller analt. Men med hjälp av det vi gjorde så blev det sakta med säkert lite bättre. Jag fick övningar i hemläxa och många tips och råd hur jag kunde underlätta vardagen. Det tog sin tid men tillslut kom jag över den där första och värsta etappen. Svanskotan läkte inte helt och hållet – och kommer förmodligen aldrig göra det – men det onda blev så småningom hanterbart. Livet kunde komma igång på riktigt igen! Jag började sitta mer, gå mer, gå ännu mer och slutligen även successivt börja träna igen.

Upptäckte att jag hade framfall

Det var när jag började träna mer som jag insåg hur mycket mitt nyupptäckta framfall också skulle komma att påverka mitt liv. Det var så svårt att acceptera det. Jag har varit löpare sedan så länge jag kan minnas. Ända fram tills att jag blev gravid både tränade jag mycket och även tävlade. Löpningen var något som alltid identifierat mig. När jag sprang var jag hemma. Att springa var JAG. Hur skulle det nu bli med löpningen? Jag som sett framför mig hur jag regelbundet skulle vara ute och springa med vagnen. Jag trodde att jag inom kort efter förlossningen börja sätta upp mina fortsatta träningsmål. Inget blev som jag hade tänkt, det var som att börja om på noll igen. Min löparvärld rasade samman.

Tankar om framtiden

Hur skulle jag tänka inför att skaffa fler barn? Tanken på en till graviditet och på vad den eventuellt skulle göra för ytterligare skada på både svanskota och framfall var helt klart ganska komplicerad. Kommer jag någonsin kunna springa igen? Samtidigt finns det en mamma inom mig som föddes i samma sekund som jag träffade min bebis för första gången. Den mamman bryr sig inte om ifall jag aldrig kan springa igen. Mamman i mig vill inget annat än att bara fokusera på familjen och att förhoppningsvis kunna ge ett syskon eller fler till mitt barn. Det är den där ständiga kampen mellan Löparen och Mamman inom mig som jag tampas med.

Löparen och mamman

De är två olika personer med starka känslor och viljor. Och när jag drömmande tänker på min ‘innan-barn-kropp’ och har hoppfulla föreställningar om framtiden och löpningen så drabbas jag genast av dåligt samvete för att jag ens kan tänka tanken. Den är så självisk. Men jag har nu trots allt kommit till en punkt där jag accepterar att jag måste hitta en balans mellan de två för att till fullo kunna njuta av livet. De måste kompromissa med varandra. Det är här i livet jag har hamnat nu. Och för tillfället är mamman starkare: min son är snart 2.5 år och jag är i mitten av min andra graviditet! Jag vet inte vad det kommer att innebära fysiskt för min kropp att gå igenom en till graviditet och förlossning. Men jag tror att jag kommer att vara mer förberedd denna gången. Förberedd på det viset att jag inte har så höga förväntningar på återhämtningen. Kroppen måste få ta den tid den behöver. Kanske kommer det att påverka mina möjligheter att springa i
framtiden ännu mer. Kanske inte?

Kampen ledde till något gott

Här är jag nu, och som det ser ut kommer jag att få ge ett syskon till min son! Det känner jag en fantastisk glädje inför! En stor hjälp för mig att komma framåt fysiskt var att jag hade möjlighet att träffa en kunnig fysioterapeut inom kvinnohälsa och att jag verkligen lyssnade till hennes råd. Och sedan har det varit ännu viktigare att låta det ta sin tid för min kropp att läka och att vänja sig successivt med träning igen. Det var promenader på fem minuter som blev tio, femton osv kombinerat med bäckenbottenträning, bålstabilitet och pilates och jag kände mig allt starkare.

Först sex månader efter förlossningen vågade jag ens prova att jogga.

Det var 30 fruktansvärda sekunder – jag trodde att allt där nere skulle ramla ur mig! Men 30 sekunder blev så småningom 60, 90… Sexton månader efter förlossningen sprang jag fem kilometer utan att längre förvärra symptomen av framfallet. Det var en vinst, men på en nivå väldigt långt ifrån hur jag innan sett framför mig att det skulle bli. Men jag är säker på att det är tack vare att jag tog det så försiktigt och lyssnade på min kropp och dess signaler som gjorde att jag lyckades komma igång åtminstone lite med löpningen igen.

Prolapsstöd och acceptans

En annan otrolig hjälp var att jag blev behandlad med en prolapskub, utan denna hade det varit mycket svårare att springa överhuvudtaget, den lyfter upp framfallet och minskar de obekväma symptomen. Psykiskt har det varit viktigt att acceptera att min kropp har förändrats och att den fortfarande ett par år efter förlossningen faktiskt ännu är en kropp under återhämtning. Jag kan inte förvänta mig att den kan vara som den var innan, kanske någonsin. Jag tar hand om min kropp på bästa sätt utifrån mina nya förutsättningar, och med det ger jag den en så bra utgångspunkt som möjligt inför framtiden.

En framtid med löpning eller inte kan bara tiden utvisa.

Jag tycker att det är otroligt viktigt att inte skämmas för sina förlossnings- eller graviditetsrelaterade problem. Även om du inte tror att hjälp finns att få för just ditt problem, så finns det förmodligen det och du är helt klart inte ensam. Vi ser ofta de positiva exemplen på mammor med perfekta förlossningar och kvinnor som återhämtar sig till synes omedelbart, men med stor sannolikhet ser vi inte alltid hela verkligheten. Många väljer att inte prata och därför inser vi inte hur vanligt det är att ha problem efteråt. En blogg som bakingbabies är därför guld värd både tack vare dess fantastiska
information och för att få insikten om att vi inte är ensamma.

 

Tips!

Sofia som lånar oss sin berättelse idag driver själv bloggen runlapse.com. En blogg jag tror att många av er läsare som själva är framfallsdrabbade kan ha nytta och glädje av.

 

Observera att alla läsarberättelser som vi publicerar här är just privata upplevelser. Det betyder att vi inte kräver att dessa inlägg ska vara lika vetenskapligt grundade som många andra inlägg här. Det betyder heller inte att berättelsen är på något sätt icke-adekvat. Bara ett annorlunda sorts inlägg. Vi önskar också att kommentarsfältet alltid hålls respektfullt och peppande när det kommer till läsares berättelser.

Previous

Next

9 Comments

    • Hej Martina!
      Tack för din kommentar – känns uppmuntrande att fortsätta prata om det med sån respons! Och håller med om att det är väldigt fint av Mia att låta oss läsare dela med oss av våra historier. /Sofia

  • Tack för att du delar med dig. Lider m dig för vad du gått igenom men känner en tröst och ett slags stöd i att jag inte är ensam med mina problem.

    • Indis, tack för din kommentar och dina ord. Är glad över att min text ger dig lite stöd i det du går igenom – det är precis det jag hoppas med att öppna upp om det här! Vi ska inte behöva känna oss ensamma. /Sofia

  • Tack för att du delar med dig! Kan känna igen mig i mycket, speciellt känslorna som nybliven mamma. Håller med om att det är superviktigt att vi vågar prata om förlossnings- och gravidrelaterade problem, behövs större medvetenhet för att förbereda födande, större spridning för att ingen ska behöva känna sig ensam i sina problem, men kanske främst för att få till en förändring i vården. Tror tyvärr att det är vanligt att kvinnor känner att man inte ska ”klaga” när man har fått ett barn, vilket ju faktiskt är ett mirakel varje gång, och att man därför borde vara tacksam oavsett konsekvenser, men, det ena utesluter inte det andra! Vi har fortfarande rätt att bli vårt friskaste mest välmående jag samtidigt som hjärter rinner över av kärlek och tacksamheten värmer ända in i den minsta vrå av själen. Vill avsluta med att önska dig ett stort grattis till ditt barn och din graviditet!

    • Hej Katarina!
      Tack för din kommentar och för dina bra ord! Håller helt med, jag tror att det är alltför vanligt att man känner att man hellre ska visa tacksamhet än att klaga, vilket är synd. Som du säger behöver vi kanske vara mer förberedda innan. Jag känner mig positiv och uppmuntrad till att fortsätta prata högt om detta. Tack igen ! /Sofia

  • Din historia är nog precis en sån jag ville läsa och bli inspirerad av, kanske ännu hellre tagit del av innan förlossning. 🙂 Jag har otroligt svårt att landa i den funktionsnedsättning jag fick; jag trodde det var jätteovanligt med bestående besvär efter förlossning och blev tvärförbannad och bitter när jag insåg att så inte var fallet.
    Att sonen är världens underbaraste räcker så klart långt men jag önskar att jag också hade en ”mamma” i mig som kunde övertala mig att landa och få ro.
    Tack! <3

    • Hej Annika! Stort tack för din kommentar. Jag blir glad över att höra att du kan känna dig inspirerad av min berättelse, det är precis det jag hoppades med att skriva den! Det är så synd att vi är många som iallafall till en början känner oss ensamma i sådana här problem, det ska inte behöva vara så. Hoppas du ser din förbättring snart och att mamman i dig orkar fram! <3

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *