Dagens spinning-rapport.
Det är svårt med vad jag ska ha på mig på gymmet. För just nu ser jag mest bara lite småtjock ut. Jag skäms lite och tänker att folk tror att jag ätit förmycket över jul.
Wrong.
Jag har kräkts massor över jul.
Det är också svårt med var jag ska ha byxorna… Jag började med att knöla ner dem nedanför höfterna. Men de gled upp och tryckte så på livmodern. Så jag försökte dra upp dem. Men de gled ner och tryckte på magen igen.
Efter en stund vad jag så svettig att det gick att dra upp brallerna till midjan och då klibbade de fast där. Camel-toe varning och braller upp till midjan. Ni förstår att jag stormtrivs…
Under hela passet så har jag den där märkliga känslan av att ha något i magen. Det är liksom inte håll, det gör inte ont. Det är inte kissnödighet eller magknip, för det är inte behagligt. Det bara är något där.
Jag har fortfarande svårt att fatta att den där yttepyttebebisen jag såg på ultraljudet i fredags faktiskt finns inuti mig. Det var en sån där supermärklig känsla. Jag kände mig allvarligt som man säkert gjorde förr, när TV:n var ny. Ni vet, är det verkligen en litenliten gubbe i den lådan? Det kändes nästan mer logiskt att det låg en yttepyttebebis i burken bakom skärmen än i min mage.
Japp, då var man tillbaka i bloggvärlden. Ganska trevligt måste jag erkänna!
Inleder, för min del, med bullmagekort # 1. Kanske inte mycket för världen, men det är det bästa 5 cm bäbisen som finns. 🙂
Helt enkelt mitt bästaste bakverk, EVER! Och jag har spritsat den alldeles själv…
