Mina bästa prylar på morgonpromenaderna är numera följande:
Graningekängor. Vattentäta och stryktåliga som tusan. Klarar av mina entimmespromenader i alla väder denna vinter av slask.
Bäckenbältet. En förutsättning för att klara av mina mornar utan att bli som en bechterew-patient….
Och så hörlurarna. Radion, min bästa vän. Morgonpasset har hjälpt mig att fnissa mig ur många illamåendemornar…
Jaha, det kom en sån dag också. När kroppen gjorde allt för att skrika till ALLA, kolla, kolla JAG ÄR GRAVID!
I alla fall kändes det så.
När kroppen försöker outa mig
Såhär gick det till.
Jag och Elin hade jobbat på tillsammans på förmiddagen. Kom in till jobbet och gick och tog lunch. Jag var klädd i min vanliga uniform: workerbrallor, pikétröja och tjocktröja av modell större.
Efter lunch, när vi sätter oss i bilen igen för att åka till nästa patient så utbrister Elin: Det ska bli så himla skönt när du berättar för alla!
Jaha, fnissar jag. Visst kan det bli trevligt…
Jo, man allvarligt, säger Elin. Idag vid lunch… Hej Mias bröst, liksom! Det liksom bara blev så mycket, så plötsligt, säger hon bekymrat.
Efter eftermiddagens patienter satt vi båda på ett möte. Efter mötet går vi tillbaks till vårt kontor. Jag funderar lite på morgondagen, jag brukar ju alltid ta min friskvårdstimme på fredagar och träna på jobbets gym. Jag säger dröjande; Elin, jag vet inte, jag tror inte jag kommer träna imorrn. Jag kan inte med att komma hit i trikåer…
Hon utbrister i full chock: NEJ, Gud bevare mig! Nej, nej, nej! Det går inte! Jag vet inte vad som hänt idag, men när vi satt på mötet alltså… Ja… Folk vet ju att du brukar vara ganska vältränad… Dom tror nog att du börjat tappa greppet… äta bullar… Ja, när som helst får du nog frågan i alla fall…
Oj, vad jag har skrattat idag. Mina bröst som liksom får folk att tappa andan av chock på lunchrasten. Och min bullmage som börjar få Elin att bli supernervös för att jag ska bli outad innan jag själv vill berätta…
Ja, för jag har bara berättat för Elin. Det hade varit svårt att dölja för henne. Hon har varit till stor hjälp med det här med att leta efter lämpliga buskage… Ingen annan på jobbet vet, men imorgon tänkte jag berätta för de övriga fyra i min närmsta arbetsgrupp.
Men jag drar mig för att berätta för chefen. Hur man än ser på det så ställer det här ju till saker och ting. Jag vet att man inte kan tänka så, men i alla fall. Och för resten av arbetsplatsen. Hur ska jag göra?
En kollega till mig gjorde en lapp i fikarummet där hon skrev “I maj kommer storken” och så bjöd hon på fika. Jag undrar om jag ska göra en ripoff och helt enkelt skriva en lapp där det står “Storken har bråda tider! I juli kommer han igen!” och bjuda på något ännu godare fika…
Vad tror ni?
