Tröttheten från avgrunden

Jag har ju ätit Lergigan i snart en vecka. Lergigan Comp innehåller även uppiggande ämnen, vilket måste ha haft väldigt god effekt på mig. Jag minns att Joseph konstaterade det under sin apotekarutbildning, att jag är en sådan som alltid får starka reaktioner av läkemedel. Det är säkert en blandning av någonslags inre kroppskemi och liten kroppsyta totalt sett. Ger man samma dos till alla, så får ju den lilla kroppen en mycket större andel.

Den här veckan har jag faktiskt känt mig PIGG vid några tillfällen. Ni vet den där underbara känslan av att både kunna jobba heldag, komma hem från jobbet OCH laga middag och diska. Helt makalöst efter att i två månader mått som en urvriden disktrasa.

Jag hade tänkt att testa att vara utan Lergigan i helgen. Jag menar, rätt vad det är så har illamående försvunnit. Då vill jag ju gärna veta om det och inte behöver medicineras längre.

Så vid lunch idag lät jag bli att ta dagens andra tablett. Illamåendemässigt har det hittills gått ganska bra.

Men gudars skymning, så trött jag blev.

Vi hade haft två nybesök på förmiddagen vilket alltid resulterar i suuuuuperlånga bedömningsanteckningar och dessutom en rehabplan som är ett eget dokument. Mycket journalskrivning, totalt sett. I vanliga fall skriver jag anteckningar i rask takt, jag räknade kallt med att vara klar med alla dagens journaler vid två idag eftersom jag låtit bli att boka några eftermiddagspatienter.

Klockan tio i tre satt jag fortfarande och stirrade tomt framför mig. Jag hade inte lyckats pressa ur mig ens hälften av det jag borde gjort. Tankarna bara snurrade och snurrade. Kroppen kändes så tung, och armarna på tangentbordet var av bly.

Jag fick bestämma mig för att jag får skriva klart allt på måndag. Och då kom nästa oöverstigliga berg: Byta om.

Och sedan: Ta sig hem.

Jag minns ärligt talat inte hur jag kom hem.

Så vaknade jag upp efter två timmars sömn, hemma i min egen säng. Seg, ja, men kapabel att tänka. Och sen gick vi ut och åt.

“Känn din gräns”
Frågan är: Gäller detta bara gravida kvinnor eller är det en allmän uppmuntran tillsammans med piktogrammet?
Ja, det är tur att rekommendationerna finns, så att inte gravida kvinnor häller i sig irländsk mörköl iaf. Inte för att det är någon risk för Mia ändå.

För övrigt var maten hemskt god. Oxfilé för oss båda på Söderkisen.
Mia påstår att om hon har stor aptit för kött och sånt så är det en flicka.
Vad tror ni?