Utan Lergigan i tre dagar försmäktar jag på denna ö.
Igår mådde jag faktiskt okej med illamåendet. Eller – jag mådde inte illa. Trött var jag, jag sov säkert 12 timmar på natten och minst 4 på dagen. Men illamåendet var okej, och då satte vi det verkligen på prov med att låta det gå länge mellan måltiderna och dessutom bara äta nyponsoppa, knäckebröd och morot till lunch.
Men nu ligger jag här med kräk-känslan i halsen och vågar knappt röra på mig för rädslan av att något ska trigga kräkreflexen. Håret är för säkerhets skull uppsatt, det är så jobbigt när man måste kräkas och håret riskerar att komma i vägen.
Tandborstning får kräk-reflexen att retas, liksom floursköljning. Och de stora kalciumtabletterna.
Jag ville att det här skulle vara över nu. Jag vill komma in i det där sköna tillståndet till andra trimestern när man känner sig pigg och fräsch!!
Så. Nu undrar jag om jag ändå ska ta en vecka till med Lergigan. Det går verkligen inte att jobba heltid och bara tänka på illamående hela tiden.
Visst har magsjukor använts som krigsföringsmetod? Det måste ju vara bästa sättet att få en armé ur funktion – att ge dem något tar över alla andra behov och impulser.
Hugaligen. Snälla, låt det här gå över!
