Idag har jag suttit och haft seminarium hela eftermiddagen. Jag och 15 andra personer har fått prata om våra magisteruppsatser och hjälpa varandra med problem och frågor gällande dessa.
Jag går ju en tvärvetenskaplig utbildning, så i min grupp är det utöver sjukgymnaster även anestesisjuksköterskor, barnmorskor och arbetsterapeuter.
Gud i himmelen när barnmorskan började prata om sin studie som hon ska göra. Om förlossningskomplikationer; sugklockor, tänger, kejsarsnitt och gud vet allt.
Jag höll på att krypa ur skinnet, så osugen blev jag på hela det här med förlossningar.
Personen som skulle presentera sin studie efter henne var en sjukgymnast. Som ska göra sin studie om sfinkterrupturer (alltså på ren svenska rövhålsrupturer) vid förlossningar och behandlingen efter en sådan.
Jag hade inte berättat för någon i min grupp om att jag är gravid. Men oj vad svårt jag hade att sitta still och ställa intelligenta frågor. Jag bara satt och skruvade på mig och hade mest lust att skrika.
Jag berättade dock för mina två kompisar i klassen att jag var gravid. Den ena tyckte att jag såg så smal ut! Jag blev glad, jag känner mig ju som en koloss.
Och jag vet. It’s getting worse.
Åh, åh, åh! Stackarstackarstackars dig! Ska man behöva lyssna på det där?
Eller snarare: Ska man behöva GÖRA det där??!!???!!!