Ok, detta kanske inte kommer som en överraskning och skulle kanske till och med klassas som SJÄLVKLART, men jag har märkt att gravida kvinnor är väldigt känslosamma!
Och JA, jag visste ju redan detta. Jag har ju levt med en kvinna som är a) ytterst blödig och b) blir ytterst YTTERST blödigare en gång i månaden.
Men detta är något helt annat! Dels är det mer eller mindre ett permanent tillstånd (mellan kräkandet och sovandet) och dels är det andra saker som triggar (typ vad som helst).
Hör här:
Idag så lyssnade jag på P3 Kaliber om Personer som blir sjuka av sina läkemedel. Där berättades det om Johannes 80-ish år och hans hustru Ulla som led av Alzheimers sjukdom. Hon hade råkat ut för felmedicinering men detta hade upptäckts och hon mådde nu mycket bättre. Ulla sitter mest i sin rullstol och pratar knappt längre, men Johannes berättar att hon mest tycker om att åka runt med honom på långa promenader runt sjön eller sitta på sitt rum och lyssna på sin musik. “Hon är det enda som betyder något för mig. Inget annat har betydelse”, säger Johannes mot slutet av intervjun.
När jag berättat klart för Mia är hennes ögon blodsprängda och tårarna väller fram. Vi kramas och hon gråter ett långt tag. Allt som vi står där får jag liksom skuldkänslor. Jag ville ju bara berätta om något fint jag hörde på radio, inte göra min älskade fru ledsen och få hennes mascara att rinna okontrollerat.
Hmrf.. Det är ju bara något att leva med, trösta bäst det går och tvätta skjortorna allteftersom mascaran “hamnar” på dem.
Aaaw sött