Jag har gått ner i vikt sen förra veckan, såg jag precis. Suck. Totalt har jag gått upp mindre än ett halvt kilo.
Det verkar i och för sig inte vara så ovanligt, googlar man runt verkar det finnas folk som knappt ha gått upp nåt i vikt i vecka 25.
Midjemåttet har i alla fall ökat med 6 centimeter. Och då mäter jag ju i midjan, alltså inte där den riktiga magen är. Jag håller mig till midjan helt enkelt för att den är enklast att hålla reda på vart den sitter, den är ju på samma ställe från vecka till vecka. Magen förändrar ju som bekant utseende just nu… Ska bli intressant att se hur länge jag har en midja över huvudtaget…
Borde jag vara orolig över det här? Jag funderade idag på att ringa barnmorskan och prata om mitt illamående. Nu kanske jag även borde ta upp det här med vikten också. Det känns så fånigt bara, det finns ju knappast nåt det kan göra.
Jag har nog det bästa läkemedlet på marknaden. Och nästa steg i vårdskalan är ju typ om man behöver bli inlagd med dropp. Där är jag ju tack och lov inte!!
Dagens dåliga: min handledare kom inte till vårt inbokade möte om min uppsats. Han har inte heller svarat på mitt mejl. Och jag som var så förberedd och peppad…
Dagens symtom: Vad katten har det tagit åt mina bröst??
Dagens långtråk: Illa..freaking…måendet
Dagens sköna: Somna på en brits med en landstingshandduk över mig på lunchen
Dagens fråga: Det finns ju en massa fiskar som livsmedelsverket inte tycker att man ska äta som gravid. Hur är det med fiskarna på Sri Lanka?
Dagens middag: Blomkålspuré och lax.
Dagens träning: Inställd till förmån för ett varmt bad här om en stund…
Dagens positiva: Det verkar inte bli någon förkylning av det där halsontet.
Dagens postleverans: Äntligen nya linser!
Dagens ångest: Hur ska det gå egentligen, det här med att ha en bebis?
Dagens längtan: Att få återta den fulla kontrollen över min kropp. Jag längtar efter ett hårt träningspass sådär så att svetten bara ångar från kroppen och att få bli sådär endorfin-rusig efteråt. De här gravidhormonerna är inget direkt uppåt-tjack för mig…
Dagens slutsats: Jag längtar efter det här är över. Jag är nog helt enkelt inte en sån som njuter av att vara gravid. (Jag hoppas såklart att det vänder snart… Men hittills har det inte varit någon dans på rosor…) Kanske är jag bortskämd, kanske gick det för fort för oss att få till det? Hade vi längtat och hoppats länge och väl kanske jag hade haft vett att vara tacksam nu? Vem vet. Och missförstå mig inte. Jag är tacksam över det som pågår i kroppen på mig, jag kommer bli glad över resultatet. Jag bara gillar inte själva processen. Kanske är jag okvinnlig och konstig, men det här är jag, och det är så här jag mår.
Dagens nya symtom: Vansinnesont i brösten. Visst, de har varit ömma förut. Men, mein gott, det här slår alla rekord! Jag försöker lindra med värme, en sån lerfylld värme-greja som vi har på jobbet, sån som patienter kan få ha en stund innan börja greja med nacken på dem.
Utan att ha läst på ett enda jota och bara genom att gå på den kunskap jag genom olika fragment tillskansat mig genom åren då jag levt mer eller mindre, mest mindre, nära gravida kvinnor så låter väl det inte särskilt ovanligt alls. ELLER särskilt konstigt med tanke på de mängder av olika saker du kastar ur dig på olika golv och i olika buskar kontra hur mycket den där lilla, lilla, lilla personen väger.
Men hoppas verkligen du får må lite bättre snart!
Å, jag fick pratat lite med mamma också, och hon har ju gått upp bara 7-8 kg under alla sina graviditeter. Hon var inte ett dugg orolig. Hon är så vettig, vi fick prata en stund om alla mammor i u-länder som lyckas föda friska barn och som inte har alla de förmåner som vi har med rätt kost och god hälsovård, och då kändes allt bättre.
Så nu är jag lugn igen!