Empati

Oj vad det är jobbigt att se sin gravida fru må dåligt! Att varje dag berätta hur man haft det vid matbordet (dvs. “som vanligt” och “bra”) och sedan få höra hur hon fått svälja sin spya på t-banan, somna på lunchrasten och ha ont i bäckenet.

Dråpslaget var ändå idag när vi satt och käka och Mia säger till mig: “Joseph, jag tycker inte att det är kul att vara gravid. Jag trodde att det skulle vara det, men det är det inte!”

Och vad skulle jag säga då? “Det blir nog bättre snart ska du se” eller “Men älskling, vad hade du förväntat dig?”? Det går ju inte, man är HELT handfallen! Så jag satt där och åt min spagetti nickade och sa “Ush då”, “Stackars dig”, “Jag hade hjälpt dig om jag kunnat”. Och vad hjälper det! Gah!

Nog för att jag vet att det finns massor med människor i världen som har det tusen gånger värre i krig, fattigdom och svält. Men när det handlar som sina närmsta och då dessutom sin egen fru slår det hårdare än något annat.

Jag önskar bara att hon hade kunnat ta sig genom detta mer eller mindre symptomfritt. Trösten är väl att det kommer en krabat om 4,5 månad som gör mödan värd. Men det är ju lätt för mig att säga, jag behöver inte lida mer än vad min empati åsamkar mig!

Ja ja, nog med utrops- och situationstecken. Nu ska jag tvinga henne med mig till gymmet som den goda (?) maken jag försöker att vara.