Visst ser jag ut som Karlsson på Taket?
Vacker och genomklok och lagom tjock, i sina bästa år
Högmod går före fall
Jag satt på tunnelbanan och planerade för det triumferande blogginlägget jag skulle skriva. Jag kräktes två gånger i söndags, men sedan dess har jag varit både kräk- och illamåendefri.
Tills jag klev av tunnelbanan på Medis och gick rakt in i luktmolnet som omgav en skum typ av kategorin som brukar hänga i Björns Trädgård (knarkartillhåll för er som inte känner till Stockholm så bra…).
Det var fullknökat på stationen och jag lyckades fly upp med rulltrappan. Och där, där känner jag att det kommer. Jag står med kanske fem, tio centimeters avstånd mellan mitt ansikte och personen framförs ryggsäck.
Med kräks i hela munnen står jag och kniper med läpparna det värsta jag kan. Och tvingar mig själv att svälja igen.
Med tårar i ögonen kommer jag upp ur tunnelbanan.
Lukten och illamåendet är som bortblåst. Men smaken av avgrund och svidandet i halsen finns kvar.
Näsblödandet fortsätter, liksom huvudvärk och bäckensmärtorna. Har jag någonsin sagt att jag inte tycker så värst mycket om att vara gravid?
Jag längtar efter att det här är över.
Japp, då tar vi novembersymtomen i repris: näsblod
