Det finns visst en första gång för allt.
Att få frågan om jag har barn och svara något annat än ett ärligt, blankt nej, till exempel.
Det händer ju att patienter frågar sånt, men inte jätteofta. Jag har en ganska kraftig integritet i mina patientrelationer och vi kommer sällan ens in på att prata om mig.
Men igår hände det alltså, jag fick frågan om jag har barn.
Jag fick stillestånd i hjärnan för en sekund. Vad skulle jag svara? Ett nej hade ju per definition fortfarande varit ärligt, men å andra sidan är det bara tal om veckor innan graviditeten kommer vara uppenbar även för alla mina patienter som har ögon att se med. Så klart hade jag inte tänkt säga ja.
Jag svarade ju såklart nej, MEN, jag har ett på gång här – och så pekade jag på magen.
Det var en konstig känsla. Både liksom triumferande men också liksom blottande. Och så är det också det väldigt, väldigt främmande att tänka att vi faktiskt ska ha barn.
Jag tycker fortfarande att det känns knasigt att tänka på. Och jag hoppas på innerligt att allting verkligen står rätt till. Men om det gör det, då är det ju faktiskt en sådan här jag har i magen
Latmasken vann idag
Tog tunnelbanan till jobbet. Jag är trött överlag och trött på kyla I synnerhet. 21 dagar kvar till semester…
Så väldigt väldigt gott!
