Alltså, den här veckan känns bara för lång, innan den ens har börjat.
Ultraljudet på torsdag!! Jag ska inte ljuga, jag är faktiskt lite orolig. Jag hoppas så innerligt att Big Bird ska må bra och ha alla extremiteter och organ som behövs i lagom utvecklingsstadie. Jag är pirrig och nervös och förväntansfull.
Jag har ju redan fått se Biggie en gång. Då var hen 4,4 mm lång och hade ett finfint hjärta som slog. Men det är Josephs första tjuvkik. Och vårt första gemensamma tillfälle att se Biggie. Och… allt.
Jag längtar och fasar och längtar och…Ja ni vet.
Jag känner ju inte så mycket fosterrörelser. Jag tyckte att jag kände supertydliga sparkar förra söndagen, men ni vet, det kan ju varit vanligt magblurr… Enligt vad det står på Vårdguiden är det normalt att känna första fosterrörelserna mellan vecka 16-22. Jag vet inte riktigt vad jag ska tro.
Jag vill tro, och hoppas såklart på, att Biggie mår utmärkt och sparkar på därinne, men att jag bara inte känner det. Man kan ju ha moderkakan ivägen till exempel. Det dämpar.
Något som också känns både är avlägset och otroligt nära är nästa lördag och avresedagen.
Så ni förstår. Tålamod är en talang jag helt och hållet saknar. Den här veckan kommer kännas orimligt himla lång.
Det bästa med resan ska faktiskt bli att få vara med Joseph dygnet runt i tre veckor. Efter (snart) fem år som gifta är det fortfarande det bästa jag vet – att umgås med Joseph. Att inte behöva gå ifrån varandra på morgonen, utan få spendera hela dagen ihop, det är det bästa. Att dagen sedan får spenderas i tropiskt klimat gör ju inte saken sämre.
Det känns som en viktig period i livet också. Vi kommer få vara tätt, tätt ihop under tre veckor av graviditeten, och tre veckor av de sista månaderna när vår värld bara består av oss två – innan vi blir tre. Det känns stort.
Joseph kommer bli den bästa pappan på jorden till Big Bird. Det finns ingen annan jag hellre hade velat skaffa barn med.
Dessutom hoppas jag innerligt att Biggie kommer få hans vackra ögon…!
