Sri Lankesisk överraskning

Livet är fullt av överraskningar. Särskilt om man är i Sri Lanka. Bor man på hotell här lär man erfara en och annan rolig bäddning.
När jag gick in i vårt rum idag efter att städerskan varit på plats märke jag först att vi hade lämnats enbart med en handduk. Först blev jag lite småsur eftersom vi hade två stora och två små igår. Vi hade inte slängt några av dessa på golvet för att signalera att vi ville byta. Så det kändes helt onödigt att bara ta våra handdukar så där.
Men så kommer jag in till sovrummet.
Jag möttes av en syn som var en fröjd för ögat och rummet doftade av blommor.

Ja, det är de försvunna handdukarna på sängen.

Detta är inte första gången vi varit med om detta hemliga konstnärskap som städarna utför under våra hotellvistelser. Förra året var det nya skapelser varje dag och en dag hade de inkorporerat en blomma som svärmor plockat och som hon hade lagt på sitt nattduksbord.
I vanliga fall brukar inte handdukar vara involverade utan enbart sängkläderna.
Hur som helst, en ytterst trevlig överraskning!

Så här härliga är mornarna här

TokJalle

När vi kom till Trincomalee blev vi givetvis påhoppade av all väldens tuk-tuk-chaffisar. Vi skulle dock bara en kort sväng till tågstationen för att köpa biljetter till colombo och efter sex timmar ihopklämda i en buss var det gött att sträcka på benen. Så Mia och jag börjar dra våra väskor (vilket med Mias stora rosa väska drog åt sig en del blickar).

Vägen från busstationen till tågstationen.

På vägen dit börjar en tuk-tuk chaufför följa efter oss. Han tar liksom inte det vanliga nekandet. Till slut ger han sig dock av och vi kommer fram till tågstationen. När vi köpt våra biljetter och vänder oss om så står han där än en gång. Ok. Så vi bestämmer oss för att ge honom en chans efterson vi ändå behövde åka med någon. Han hade dessutom liksom prutat ner sig själv och priset känns bra så vi åker med honom till hotellet.
På vägen fortsätter han att prata, och prata, och slutar aldrig att PRATA! Om och om igen så påtalar han att han inte varit påhoppig och att han INTE ÄR TOKIG (I am not crazy)!

När han får reda på att jag är halv-lankes blir han jätte glad och berättar att vi har samma blod och “om” vi skulle krocka så kan han ge mig sitt blod (not crazy, SURE).
Strax där efter frågar han om jag röker. Jag tackar nej och då kommer denna kommentar:
“To bad. Otherwise I would have offered you some maariijuanaa” (var av det sista ordet han verkligen drar uuuuut på, och artikulerar).
Hela resan blir än mer absurd eftersom Mia försöker hålla våra uppstaplade väskor från att rasa över henne eller fara ut på gatan och han tittar bak på mig varje gång han pratar. Det blir inte bättre när han ser en polis och blir jätte arg eftersom han inte tycker om att de bötfäller honom om och om igen för att hans lampor och handbroms inte funkar.

Vi kom i alla fall fram i tryggt förvar och han gav oss sitt kort och bad oss att ringa. NOT!!!

Han heter Sanju, men vi kallar honom för TokJalle