Night train
När var sista dag i Trincomalee närmade sitt slut tog vi en tuk-tuk till tågstationen. Val dar var det egentligen bara att vanta pa att forst bli insläppt pa perrongen, därefter insläppt pa tåget och sedan invänta avfard. Vi köpte ju vara biljetter forsta dagen i Trincomalee sa det var bara att ta det lugnt.
Folk i vantan pa att köpa sina biljetter.
Tyvarr fanns det en sorts opportunist som tog detta tillfället i akt att åsamka oss skada. Under hela var vistelse i Trinco hade vi inte sett en enda mygga. Detta da vi varit nara havet dar det blast stadigt, men inte outhärdligt hela tiden. Nu, när vi stod och väntade i skymningen, visade de sina fula nunor och tog alla tillfällen de kunde i att bita oss. Detta trots att vi hade myggmedel pa oss. Bet genom t-shirten i nacken, och sa klart deras favoritstalle, fotleden.
Ja ja. Till slut kom vi i alla fall ombord. Har tyvärr inga kort ombord pa tåget. Jag försöker att förklara pa basta satt utan att traka ut er. Taget är troligen tillverkad anno 1946. Diesellok och varje vagn har en taravikt pa runt 13 ton. Förstaklass bestar av kupeér med tva slafar, en ovanpå en andra (våningssäng-ish). Det finns en vaggfast flakt, som en gang i tiden nog var cromad, men som idag ar sa sot- och dammtäckt att man undrar om inte allt den blaser pa ocksa kommer att ta farg. Varje kupe delar toalett med en annan. Dasset sag ganska OK ut, men jag återkommer angaende detta.
Tåget. Eller Hogwarts express som Mia föredrar att kalla den.
Innan tågfärden at vi vara smörgåsar och bananer som hotellet hade fixat at oss. Mia hade tagit en Postafen (aksjuketablett), vilket gor att hon blir hemskt sömnig. Det fanns bara tva tabletter kvar och Mia behöver en till flygresan hem, sa jag blev utan.
Sa fort som taget börjar aka inser vi att vi inte kan sitta och prata utan behöver lagga oss. Om det ar tagen som är obalanserade eller sparen som ar ojamna framgar inte, men det gungar som om man var till havs och det blaser full storm ute. Jag klattrar upp till mig och vi sager godnatt. Slafarna var knoliga, men inte helt obekvama. Bara man lag i ratt stallning. Kudden var dock forfarligt knolig, men vad ska man gora. Det rytmiska gungandet har i alla fall en otroligt sovande effekt och inom kort har vi bada somnat.
De efterkommande 10 timmarna innan vi anlande i Colombo ar lite disiga. Vara grannar anvander i alla fall den “gemensamma” toaletten flitigt och Mia raknade till at minstande 8 besok under natten. Jag minns enbart ett par besok och da mer pa grund av lukten snarare an att jag horde nagot. Mia fick, i och med detta, “for sig” att toaletten var ofrasch och holl sig saledes i mer an 11 timmar. Inte illa for en gravidblasa! Man vaknade varje gang som taget stannade och skrikande forsaljare ropar ut sina varor pa perrongen. Det gick inte att somna om forran taget satte igang igen.
Nagon gang under natten vaknar jag av att Mia ropar och undrar om jag sover. Jag sager nej och hon svarar lugnt och stilla: ” Jag har en kackerlacka har”.
“Var da?”, undrar jag.
“Precis har”, svarar hon och pekar over sin axel pa vaggen, “och en har jag haft i sjalen”.
Sedan sager vi inte sa mycket mer utan somnar sa smaningom om igen. Det underliga med detta ar att Mia egentligen ar vettskramd for smakryp. Ser hon en grasugga narmre en 1 meter hoppar hon till och skriker.
Sedan var vi helt plotsligt framme vid Colombo Fort. Val dar borstade vi av oss resterande smakryp ur kladerna (en liten svart skalbagge for min del) och hittade taget till Mt. Lavinia. Den delen gick fort och smartfritt i jamforelse och 3 minuter efter att vi kommit fram med taget var vi pa hotellet.
Pendeltaget soder ut.
