En gång i tiden var mamma snygg, Biggie
Vi har nyss skickat in bilder för framkallning, både från Sri Lanka-resan och även från vår senaste resa innan dess, Budapest i juni 2011.
Jag blev lite nostalgisk av Budapestbilderna och undrar om det var sista gången som jag fick se sådär fräsch ut. Just nu känns det hopplöst, jag kan inte tycka att jag är snygg på någon av bilderna från Sri Lanka. Det är liksom inte bara magen som gör det…
Jag kan ju se på mina systrar att de är snygga som vanligt, även efter barnafödandet. Men åh, jag känner mig så ful och klumpig just nu!! Säg att det går över!!
Biggies små ben
Nu är Biggie igång och virvlar och gör kullerbyttor ganska mycket. Eller ja, Biggie har ju gymnastiserat länge nu, men det är först nu när jag börjar känna det kraftigt.
Flera gånger det senaste dygnet har det hänt en lite obehaglig sak. Precis i samma ögonblick som jag böjer mig framåt granska hastigt för att resa mig upp ur soffan, så får jag en spark, känns det som. Och eftersom jag är mitt i en rörelse, så blir upplevelsen att jag viker magen över ett utsträckt litet ben. Och det gör ont, men mest i hjärtat. Jag antar att det är omöjligt, men det skulle ju vara fruktansvärt att bryta ett av de små benen!
Biggie-presenter
Min mamma var blomskötare och lägenhetsvakt när vi var borta. Förutom att hon gjorde oss en stor tjänst genom att komma hit och kolla till lägenheten, så var hon även rar och lämnade en liten present efter sig.
Biggies första böcker!!
Nu har Biggie tre par strumpor och två böcker. Snart måste vi köpa en egen liten möbel till Biggie, en byrå tänker vi oss. Har någon något fint tips på barnrumsmöbler?
Nyfiken
Några vänner till oss fick alldeles nyss en liten dotter.
Just det här med att bli föräldrar och få självaste bebisleveransen har jag inte så bråttom med, egentligen. Jag menar, visst tycker jag att graviditeten känns tradig, men det känns som att både jag, Joseph och våra liv i stort behöver kvarstående veckor och månader för att gå igenom hela “bli föräldrar-processen”.
Men jag blir så himla avundsjuk och nyfiken. Jag vill också veta VEM KATTEN BIGGIE ÄR, EGENTLIGEN.
Jag vet, jag vet. Tålamod är inte min grej…
Sverige är kallt och kalt. Vi försöker vårt bästa att ändå se det positiva. Det knoppar sig, och vårens första blommor slår ut. Det är ändå något fantastiskt över den svenska föränderligheten. Känslan av förnyelse som en ny årstid ger. Jag tackar Gud och våra planeringssinnen för att vi inte behövde komma hem till -17 grader den här gången.
För att förlänga känslan av att vardagen inte riktigt kommit ikapp oss så hade vi bokat biljetter på TV-inspelningen av humorprogrammet “ExtraExtra” idag efter jobbet. Det är alltid lite roligt att vara publik.
Det mest komiska idag var dock när publikuppvärmaren helt plötlsigt pekade ut Joseph bland alla i den ca100-hövdade skaran som satt på publikläktaren och utbrast “Men så BRUN du är!” Sen kom han liksom plötsligt på sig själv och sa lite skamset “Får man säga så… det kanske är rasistiskt… Men du har väl varit på semester?… Det här är ju ungefär som att fråga om någon är gravid…”.
Men ja. Joseph är verkligen brun. Men så har han ju sitt påbrå att tacka för det, också.
Ja, jag är ingen rabiat häxa men sunt förnuft kommer man långt med, tyvärr saknar vissa det! (enligt mig) Att försöka vara medveten om sina val är nog det viktigaste. Visst, jag öser på med rosa i tjejernas rum, för att jag gillar det, men jag försöker väga upp det på andra sätt också. Och jag menar ju inte bara färgmässigt, men det är ett bra förenklat exempel för hela grejen.
Jag tror du kommer vara en bra förebild för era barn, på alla sätt och vis 🙂 Kloka Mia.