I’m back in business!
Efter tre veckors semester och en förkylningsvecka är jag nu tillbaks i gängorna. Jag har cyklat, tränat ryggen i gymmet och stabiliseringstränat mage och bål. Det var jobbigt, men fruktansvärt skönt. Jag har saknat det! Jag gick ut ganska hårt på cykeln. De första tio minuterna kändes toppenbra. Jag tänkte att jag kanske skulle kunna träna mig riktigt, riktigt utmattad för en gångs skull.
Sen sa kroppen ifrån. Jag fick ganska mycket sammandragningar och benen blev som bly. Jag fick helt enkelt dra ner motståndet och anpassa mig, som vanligt. Trist, men det är ändå det som funkar bäst.
Jag har förut varit lite orolig för min viktuppgång. Jag har helt enkelt inte gått upp i vikt “som man ska”, jag har hela tiden legat några kilo efter rekommendationerna. Men plötsligt händer det! 5 kilo plus ligger jag på nu, det är helt normalt enligt vårdguiden. Poff, sa det.
Jag ser själv att jag blivit något smalare på armar och ben, men magen den är i alla fall normalstor. Jag är så glad över att barnmorskan kunde bekräfta just det.
Enligt tabellerna är Biggie nu såhär stor:
| 23 veckor | 28,9 cm | 501 gram |
Det är en ganska stor liten Biggie!!
Av naturen är jag begåvad med en djup och karaktäristisk navel. Men just nu är den nog så grund som den bara kan bli. Det är nog fråga om veckor, eller kanske dagar, innan den ploppar ut. Hur kommer det gå till? Kommer det faktiskt bli ett plopp-ögonblick, eller är det något som smyger sig på? Det ska bli intressant att se. Om det finns ett plopp-ögonblick så hoppas jag att det händer när jag är hemma, kanske i duschen eller nåt. Så att jag faktiskt får uppleva det. Det hade varit trist om det hände på jobbet, när jag är med en patient. Det hade varit väldigt oproffsigt att helt plötsligt börja dra upp tröjan och inspektera min egen navel…
På tal om patienter. Idag hände det. Mitt i ett samtal vände sig patienten, en farbror i 80-årsåldern, till mig – pekade på magen – och sa: När blir det där då? September? Nä, augusti svarade jag. Jaha, svarar han, jag har ett barnbarn som ska ha i september som ser ut ungefär så där. Är det första barnet? Ja, svarar jag.
Och sen var det samtalet över, och vi fortsatte prata om annat.
Ganska odramatiskt med andra ord.
