Vi har bestämt oss för att välja SÖS som förlossningsklinik. Barn blir födda på alla alternativen som finns, och de enda bra och dåliga saker om de olika förlossningsklinikerna som nämns i diskussionsforumen på nätet verkar handla om personkemi. Folk hissar eller dissar och allt handlar om hur man uppfattade personalen. Vilket jag antar att är helt beroende på personkemiska faktorer och på tur. Trevliga och mindre trevliga personer finns ju på alla arbetsplatser.
Sen är jag medveten om att vi kanske inte alls får välja när det väl kommer till kritan. Det kan ju vara semestertider och låg bemanning och överfullt på SÖS. Då tänker vi oss Huddinge som andrahandsval och Södertälje som tredjehandsval. Men som sagt, valet kanske inte ens finns. Jag har hört talas om någon som fick ta taxi till Nyköping när det var dags.
Idag gick vi en solig promenad och bestämde oss för att gå till SÖS och titta lite. Ingen av oss har ju varit där, fast vi bor bara några hundra meter därifrån. Men man springer ju inte på närliggande sjukhus bara sådär utan anledning.
Vi stövlade såklart inte in ända till förlossningen, men vi kände lite på stämningen och så i alla fall. Det känns helt okej. Jag har inget emot sjukhusmiljöer, och det är enormt skönt att ha så nära hem. Kanske kan jag till och med promenera till förlossningen när det blir dags?
Det skulle vara en intressant upplevelse…
Strålande sol, vårluft, en ledig dag
och ett alldeles ypperligt tillfälle för att gå ut på en löptur!…För Joseph…
Alla börjar prata löpning nu. Midnattsloppet hit och maraton dit.
Jag som hade en som bra säsong förra året, jag hade ju en tanke om att jag och mina onda fötter skulle kunna klara ett mil-lopp till sommaren 2012. Ungefär samtidigt närde vi ju en tanke om att vi skulle ha en bebis sommaren 2012. Dessa två tankar synkades aldrig riktigt, och den ena tog väl ut den andra, kan man säga.
Ett tag hoppades jag på att vi skulle hinna få vår bebis redan i början av juli. Då hade det nästan kanske varit lite rimligt att hinna komma igång till Midnattsloppet den 18 augusti. Sen började jag fundera över tjejmilen, den är ju lite senare.
Men man vet ju faktiskt inte alls. Tänk om Biggie inte vill komma ut förrän två veckor in i augusti? Tänk om jag måste sys en massa? Tänk om det till och med skulle bli kejsarsnitt? Jag tror säkert att det hela kommer gå bra, men jag känner att jag i alla fall inte kan räkna kallt med att vara i mil-löparform i september.
Och. Javisst finns det superkvinnor som klarar att springa även under graviditeten. Men min kropp har gjort klart att den INTE tänker supporta mig i detta. Träna, okej, men det ska vara avlastat och anpassat…
Så. Joseph får ta en härlig springtur och jag får rulla iväg till gymmet för en stund på seg stund på en erbarmlig träningscykel…. SUCK..
