Kanske låter rubriken waaaay mer dramatisk än vad jag menar.
Det jag menar är att det är en gråmulen onsdag, jag ska strax gå till jobbet och riva av en fullspäckad förmiddag, ha en relativt kort lunchrast, sticka iväg fortast möjligt för att hinna med ytterligare två patienter på eftermiddagen innan jag ska iväg till Karolinska Institutet och träffa handledaren.
Och väl hos handledaren ska vi gå igenom mitt uppsatsutkast och jag ska få feedback på allt som behöver göras om och göras bättre.
Det kanske inte låter som så mycket eller så besvärligt, men just nu hade jag bara velat trycka på pausknappen och stanna kvar i sängen.
Jag vill inte gå ut. Jag vill inte känna tidspress. Jag vill inte få en massa besvärlig kritik. Jag vill inte behöva lägga tusen timmar till på att rätta till uppsatsen. Jag vill inte!
Jag är opepp, helt enkelt. Bläää.
Uppdatering:
Såklart gick handledarträffen bra. Ingen totalmangling. Jag menar, vilken handledare skulle egentligen vara sån? Det är bara i min hjärna jag kan bygga upp såna föreställningar.
Om jag nu får tjata lite till om uppsatsandet, så är det hela som kvarstår:
Måndag 16 april: Hemma och reviderar uppsatsen efter feedbacken och förbereder mini-opponering.
Tisdag 17 april: Seminarium i skolan, miniopponeringar i min seminariegrupp.
Onsdag 2 maj: Handledarträff igen
Måndag 14 maj: Uppsatsen ska skickas in, the final call.
Veckorna fram till vecka 22: Förberedelse för examination – opponent- och respondentskap
Vecka 22, någon dag: EXAMINATION.
Sen hörrni, sen ska jag äta tårta!!
Ni behöver inte vara orolig för att den blivande modern stressar ihjäl sig.
Idag skippades helt enkelt kvällsträningen eftersom den havande kvinnan somnade i soffan och sov två timmar och vaknade ungefär lagom till kvällstet, onsdagsfotografteringen, tandborstningen, de övriga kvällsrutinerna och sänggåendet.
En kväll som på såååå många sätt kan sägas vara “sååå vecka 13!!!”.
Men som sagt. Den blivande modern; hennes hypothalamus, hypofys och binjurar har slappnat av. Här ska inga stresshormoner få störa det lilla barnet!
