Jag ska till barnmorskan igen på onsdag.
Jag är, igen, väldigt intresserad av att få höra hur det står till med mitt blodvärde. Jag försöker att äta järntabletter dagligen, men jag har svårt att känna att det märks.
JAG ÄR SÅ TRÖTT. Helt slut i kroppen, på ett sånt sätt som känns så väldigt fysiologiskt. Jag menar, det känns inte som att jag varken är fysiskt eller psykiskt utmattad på något annat sätt. Bara att kroppen känns lite låg. Seg.
Och jag har gått in i ytterligare en näsblodsperiod igen. Jag blöder flera gånger per dag. Inga stora mängder, men det börjar liksom rinna lite när som helst.
I helgen ska vi ju på gemenskapsdygn med kyrkan. Vi är matansvariga. Dessutom ska jag hålla i ett workshop om kompismassge och avspänningsövningar. Så jag borde vara lite på topp, känner jag!
Det ska nog gå bra. Men jag känner att kroppen behöver vara med på noterna också.
Hur logiskt är det?
… att jag klarar att styrketräna på gymmet, ganska hårt i 45 minuter, utan att det känns jobbigt, men att ta på strumporna känns som en smärre bergsbestigning i ansträngningsgrad?
