Jag har ätit tre järntabletter om dagen nu i några dagar och försökt att maxa med c-vitamin som ska öka järnupptaget samtidigt.
Jag Är Så Trött.
Jag är helt slut, alltså. Flera gånger den här veckan har jag somnat på jobbet. Jag har gått undan och lagt mig på en brits och vilat och sedan råkat somna. En av gångerna glömde jag att ställa ett alarm och vaknade en timme senare. Det känns nästan som att jag skulle kunna somna i rödljus när jag är ute och kör bil.
Igår började jag gråta och kände det som att jorden höll på att gå under när det ramlade av en knapp från min jacka. Knappen ramlade av i min hand, det var liksom inte så att den försvann. Men jag är så tröööhöhöhött! Jag orkar inte med några slags motgångar, känns det som.
Idag ska vi ha finaste Fian, mamman och familjen Sjöström på middag. Jag har lite plusflex, så för att klara av denna utmaning så tog jag ledigt i förmiddags. Sov flera, flera timmar extra och tog sedan lugnt och stilla och började förbereda och duka för ikväll. Att tänka att slänga ihop en fredagsmiddag sådär på nån timme eller så är omöjligt i dagsläget.
Jag vill ha ENERGI! Jag vill orka saker, jag vill vara pigg och alert och rask! Jag vill vara som vanligt!
(Dessutom vill jag ha en midja och köpa massor av fina sommarklänningar…).
Lite småsporadiskt har det hänt att jag fått kramp i benen nattetid de senaste veckorna. Det börjar alltid med att jag själv råkar trigga igång det genom någon liten rörelse med foten. Då blir det en upphakning i vadmusklerna, det krampar och spänner och gör så FRUKTANSVÄRT ont. Tidigare har jag jag kunnat häva krampen med att själv bryta mig ur kramprörelsen och vinkla tårna uppåt, liksom för att stretcha vaden. Så har det gått över, och jag har kunnat somna om.
I natt hände det igen. Delux.
Jag ska jobba idag, men Joseph är ledig. Jag gick och la mig tidigt som vanligt igår, och han stannade uppe några timmar till. Så jag hade väl sovit i kanske fyra timmar när det hände.
Det krampade och krampade och gav sig aldrig och det gjorde så väldigt, väldigt ont. Jag kunde inte för mitt liv röra foten och bryta krampen. I panik ropade jag på Joseph. Det handlar ju om millisekunder när sånt där sker, men jag hann tänka både att jag väcker allihop nu (även våra inneboende) och att stackarns Joseph kommer tro att det är något ännu värre, något som har med magen att göra, när jag skriker så där desperat mitt i natten.
Han kom, min räddare i nöden. Stretchade mitt underben, masserade lite och la sig sedan och kramade mig tills jag somnade igen. Slutet gott, allting gott.
Men så har jag ju för mig att muskelkramper kan vara relaterat med någonslags brist. Och jag läste nyss på om graviditet och muskelkramper, och jajamensam. Det kan vara magnesiumbrist som gör det.
JAG VILL INTE!! Jag vill såklart inte ha kramp igen, men jag vete katten om jag orkar börja äta ÄNNU mer tabletter. Järntabletterna är liksom besvärliga nog…
