Kärleken till Biggie
Igår mådde jag inte riktigt bra och jag tillbringade hela kvällen i sängen istället för med vår hemgrupp som jag annars helst hade gjort, som andra torsdagskvällar.
Nu förtiden, när jag inte mår bra, är första frågan – men hur mår Biggie? Jag kan ta lite vad som helst när det gäller sjukdomar och krämpor känns det som, men nu är ju min kropp också värd för det viktigaste lilla livet som finns.
Igår kväll inbillade jag mig att Biggie inte rörde på sig. Mycket, mycket olustigt, må jag säga.
Sen kom Joseph hem efter hemgruppen och pratade allvar med Biggie. Jajamensam, till ljudet av hans röst vaknade Biggie till och riktade en välriktad spark ut mot pappa-rösten.
T A C K O C H L O V.
Sedan gick Biggie lös som aldrig förr under natten och jag har vaknat till flera gånger av tumultet där inne. Ett sånt kärt besvär!
Jag har svårt att förstå och ännu mer beskriva den här kärleken som börjar växa sig så stark. Jag vet inte vem Biggie är, hur hen kommer se ut eller vara. Men ändå är kärleken till de där små fötterna och den där vassa lilla rumpan som försöker sticka ut ur magen på mig ibland helt oändlig.
Jag har, utan att märka det egentligen, börja längta efter vår bebis. Jag har gått igenom förnekelsestadier, rädslostadier, frustrationsstadier. Men nu är jag äntligen framme i någotslags förväntans- och kärleksstadie. Joseph har varit här så mycket längre än mig, kanske hela graviditeten. Jag har varit så mycket mer tveksam till det hela.
Men kära, älskade lilla Biggie. Vi längtar efter dig så vansinnigt! Fortsätt, snälla, att må bra och sparka på så ses vi snart, okej?
Den här kvällen spenderas i sängen med förvärkar och dåligt humör.
Förvärkarna, Braxton Hicks sammandragningar, har kommit ganska tätt under hela kvällen. Livmodern drar ihop sig och blir STENHÅRD i kanske en halv minut. Det blir nästan omöjligt att röra sig då. Det gör inte ont, men det känns väldigt, väldigt speciellt.
Förvärkarna är livmodern som förbereder sig och tränar för förlossningen. Och det är väl bra. Och som Joseph sa nyss, här kan jag ligga och kolla på TV, äta godis och träna. Perfekt ju!
Vi köpte hem “hamburgare” från Östgötakällaren till middag, någonstans har vi läst att det skulle vara Söders bästa. Pytt på den.
En sunkig brödskiva, en köttbit utan smak och kleggig brieost i en låda. I en annan låda saltgurka, halvdålig rödlök i skivor och övermogen tomat. Till hela anrättningen kom klyftpotatis som räckte till en person (inte oss båda alltså) och en hel låda med dijonmajonäs. Den var i för sig god, men till vad skulle man äta den när resten både var ganska äckligt och dessutom för lite (om man nu hade velat äta allt?).
Jag är gravid och känslig och bröt fulltständigt ihop av besvikelse. Grät och grät och har inte riktigt kunnat rycka upp mig efteråt. Suck. Jag är som ett barn ibland.
Graviditeten har kommit att handla väldigt mycket om fysiska behov.
Järntabletterna är ett himla meck med. Jag tar två om dagen nu och vill verkligen att kroppen ska ta åt sig allt, allt, allt vad den bara kan. Jag mår nämligen mycket bättre nu än vad jag gjort på ett tag, och jag tror att det handlar om att hb-värdet börjar gå upp lite igen. Men jag känner att jag behöver hjälpa kroppen på traven litegrann, men järnupptaget. Så jag planerar noga. Äter jag en måltid med mycket mjölkprodukter eller om jag ändå tänker dricka kaffe eller te, då passar jag på att slänga i mig en kalciumtablett.
Mjölk, eller kalcium också för den delen, vill man ju ogärna kombinera med järnet för då tas det upp sämre. Så järntabletterna tar jag antingen tillsammans med juice, en apelsin eller tillsammans med mat.
Jag är egentligen en motståndare till kostillskott. Men nu går ganska mycket av min tankekraft åt att planera så att jag får i mig allt vad jag behöver. Det är ju så onödigt att må dåligt bara för att jag lider av någon brist, som går att avhjälpa ganska lätt. Äter man en normal varierad kost behöver man inga tillskott (det säger bland annat svenska OS-kommitténs dietist som jag hade som föreläsare på Idrottsmedicin-kursen för något år sedan. Och hon pratade ändå om elitidrottare). Men nu är jag gravid, och jag känner att kroppen går bananas på alla mina reserver.
Två andra saker finns som jag har helt orimliga krav efter för tillfället: Vatten. Och sömn.
Vi har tidigare konstaterat att min mage har en tillväxtspurt ungefär varannan vecka. Det är då min viktuppgång kommer, och det är då jag tydligt kan se hur magen växer. Dessa veckor sammanfaller även med både ökad törst och ett orimligt sömnbehov.
Det är ju egentligen inget konstigt, så mycket som händer där inne i magen. Men det är ändå både fascinerande och frustrerande.
Som vanligt då. Jag längtar efter att få återerövra kontrollen över min egen kropp igen.
