Ni vet så som benen känns efter en rejäl springtur eller efter ett riktigt hårt spinningpass? När musklerna liksom skriker och värker och ilar efteråt?
Jag kan inte säga att det är helt riktigt samma sak, för det är det förstås inte.
Men nu, efter en 40 minuter på cykeln på gymmet i väldigt gravidanpassad takt och med ganska lagom motstånd, känns det nästan sådär.
Jag tycker även att promenaderna, 5 kilometer till och från jobbet, börjar ge lite samma känsla. Och då är det alltså PROMENADER vi pratar om.
Visst, jag börjar väga rejält mycket mer än vanligt. Så det är ju en högre belastning. Men ändå, ansträngningsgraden om man mäter till svettningar, andfåddhet, mjölksyra och sånt är inte alls motsvarande ”riktig” träning. Riktig träning så som det kändes pre-graviditeten alltså. Tar jag i för hårt får jag sammandragningar, så träningen ligger på en ganska lugn nivå nuförtiden.
Ändå lite tillfredsställande att veta att kroppen i alla fall tycker att träningen är lite jobbig, även om det är på en fesig nivå. Det tackar vi för.
När ingen ser
Simon och Jenny är på Öckerö. Svärföräldrarna är på väg hit från Öckerö.
När ingen ser äter vi korv med bröd till lunch. Utan grönsaker. Mouahahaha.
No kidding
”Barnet växer och växer. Nu börjar proportionerna likna ett nyfött barn. Hjärnan växer och veckar ihop sig mer och mer. Nu är det trångt därinne, men barnet kan fortfarande slå kullerbyttor och röra sig ganska fritt. Många mammor säger att om barnet rörde sig mycket i magen är det aktivt även utanför.
Vikt 1 600 gram.”
Vad ska det bli av Biggie? Akrobat? Kokospalmsklättrare? Parkeurhoppare? Sjörövare?
Gud ändå. Vad har vi gett oss in i?
