Blodtryck: 100/60. Fortfarande lågt. Samma fråga varje gång: Känner du dig yr? Nej, jag är van.
Blodvärde: 110. 5 enheter högre än sist. Två järntabletter om dagen har inte gjort susen, direkt. Fast jag mår OÄNDLIGT mycket bättre.
Biggies hjärtslag: 148 . Senast var det 144. Det ligger ganska stadigt.
SF-mått: 28. Kurvan ser ut precis som den ska. Skööönt!
Nu kommer jag träffa barnmorskan varannan vecka fram tills förlossningen. Det blir lite olika personer nu under sommaren, eftersom det blir semestertider och så. Det känns okej. Besöken hos barnmmorskan går ju alltid på typ en kvart. Jag är inte typen som sitter hos henne och har massor av frågor, direkt.
Igår kväll var jag ganska nöjd med att Biggie var så pass lugn.
Tänkte att nu så kanske vi går in i en mer stillsam fas.
Visst inte.
Högst en timme varade en lugna stunden.
Sen började det igen.
Kanske värre än någonsin. När vi skulle somna fick jag ligga på sida med Josephs arm om mig, som gav ett litet tryck och försökta hålla magen lite stilla. Själv försökte jag hålla den lilla kroppens alla extremiteter ifrån mina revben. Tillslut så somnade jag. Och TACK OCH LOV, så sover jag fortfarande djupt och gott om nätterna. Biggie får rumstrera bäst h*n vill.
Men det känns sannerligen som att jag börjar få blåmärken på insidan.
Snart går vi in i vecka 31. Biggie börjar väga uppemot 1,5 kg. TÄNK när det ligger ett TREkilos muskelpaket och sparkar därinne! Jag hoppas innerligt att det snart blir så trångt att Biggie tappar lusten för de här värsta akrobatikträningspassen. Joseph tror att Biggie inte kommer tappa lusten på att röra sig, utan kanske snarare tappa lusten på att vara på insidan av en livmoder.
Näst sista fredagen på jobbet.
Överhuvudtaget tredje sista dagen på jobbet. Måndag till onsdag nästa vecka ska jag ju mest vara i skolan.
Idag är sista mötet med min arbetsgrupp, sista fredagsfrukosten. Sista friskvårdstimmen.
Jag vet ju att det inte är för evigt jag ska vara borta från jobbet. Men det jag vet är att jag förmodligen inte kommer komma tillbaks till samma arbetsuppgifter eller närmsta kollegor. De hittar liksom något nytt åt en, när man kommer tillbaks från en längre ledighet.
Det känns melankoliskt och lite sorgligt. Och ändå så skönt.
Jag hade verkligen inte kunnat jobba mycket till. Det är stört omöjligt att utföra många arbetsuppgifter. Dessutom börjar jag bli “rädd” för patienterna. Inte för dem som personer förstås, men tänk om någon skulle snubbla eller falla ihop under ett träningstillfälle? Jag skulle inte kunna rädda dem, jag vill ju helst bara skydda min mage. Det är ju ganska så sjuka och sköra människor jag jobbar med oftast. De får det oändligt mycket bättre med min vikarie än med tjockis-mig för tillfället.
Jaja.
Nu ska jag promenera till jobbet och ta itu med sista friskvårdstimmen. Heja kroppen!
