Träning i sista trimestern
Styrketräningen går fortfarande väldigt, väldigt bra. Jag känner mig stark, och jag klarar det mesta fortfarande. Utsida och insida ben får jag göra utan vikter sedan ganska många veckor tillbaks, sen jag hade så ont i bäckenet. De smärtorna har ju i för sig gett med sig, men jag tänker att det är dumt att provocera i onödan. Raka magmuskeln tränar jag inte alls sedan Sri Lanka-resan ungefär. Det var då den delade på sig, och efter det ska man undvika att träna den. Men sidomagmusklerna kör jag fortfarande, och de är ungefär lika starka som vanligt.
Spinningen är ju grymt justerad sen väldigt länge tillbaks. Sedan vecka 20 står jag inte upp alls, utan får sitta i alla låtar. Också det är för att spara på bäckenet. Jag har dock kunnat återuppta pulstopparna och sprintarna sedan jag började brassa på med järntabletterna. Men, jag kan inte liksom krypa ihop och hämta kraft från magen som vanligt. Jag har däremot kommit på att det bästa är om jag sitter rakt upp, utan att hålla i mig, och bara jobbar med benen. Då får jag plats för både mage och andning, och kan ändå jobba snabbt, snabbt med benen. Det känns betydligt mer i underbensmusklerna, kan jag tala om. De tunga sittande låtarna är bäst.
Men. Nu har vi börjat komma fram till ett nytt problem – att nå motståndsvredet. Det är ju på cykelns ram, långt ner från mig och min otympliga mage. Vi får se, men om några veckor tvingas jag nog att sluta med spinningen, just för den sakens skull. Jag kan ju inte sluta cykla med benen varje gång jag ska luta mig framåt och justera upp eller ner motståndet.
Hmmm. Vad ska jag då göra för konditionens skull?
Gymmet stänger för sommaren den 8 juli. Visst, vi kan träna på andra gym. Men kanske, kanske känns det då som att det är läge att sluta med den specifika konditions- och styrketräningen. Vi får se. Hur det känns.
Nu var min medicine magisterexamen avklarad.
Okej, rent formellt har jag det inte på papper än. Men jag är färdig med uppsats och opponering. Det var inte mycket som behövde korrigeras på uppsatsen och den är redan inskickad för arkivering och ladokregistrering.
Jag känner mig lycklig, avspänd och… tom.
Ett mål i livet är uppnått. Vad är nästa?
Vad är meningen med livet? Är det att stäva mot uppsatta mål, uppnå dem och gå vidare? Det är ju lite så jag jobbar.
Jag mår alltid lite dåligt när jag står utan tydliga och konkreta mål såhär. Så många jag pratar med säger att jag kommer få ändrat fokus när vi väl fått barn. Att det liksom skulle vara ett mål och en mening i sig. Kanske, vi får väl se. På ett sätt praktiskt. Om jag skulle lyckas leva och känna att det är nog.
Jag ska alltså lyckas överleva sommaren i ovissheten. Kommer allt läggas till rätta när Biggie bestämmer sig för att komma ut? Å Gud, det låter aptrist. Visst, jag vill att vi båda ska vara hängivna föräldrar. Men allvarligt, att skaffa barn är väl inte allt?
Jag har svårt att tro att jag kommer tycka att det är nog, hur mycket jag än kommer älska Biggie-bebisen.
Men vi får se.