Igår kväll avslutade jag boken “Emma” av Jane Austen.
Min största och främsta tanke genom hela boken har varit: Vilket dravel!
Lite kort information om boken från Wipipedia:
Emma är en roman av Jane Austen som först publicerades 1815. Den handlar om faran med att missförstå romanser. Som i sina andra noveller utforskar Austen förnäma kvinnors bekymmer och svårigheter i georgianska England.
I den första meningen introducerar hon huvudkaraktären, som även förärats bokens titel, som “Emma Woodhouse, handsome, clever, and rich.” Emma är, dock, även ganska bortskämd; hon överskattar sin egna förmåga att para ihop folk ordentligt, och hon blundar för farorna med att blanda sig i andra människors liv, samt har ofta fel om vad det andra gör egentligen betyder.
–
Boken är “snackig”. Det går åt sida efter sida åt svadan från ett samtal mellan två karaktärer, och inget lämnas åt läsaren att själv läsa ut mellan raderna. Jag är inte mycket för det romantiska spekulationer som hela boken är fylld av, det tar mig tillbaks till högstadiet. Vem är kär i vem, vad betydde den där blicken, vad tänker han om henne egentligen? Ni förstår, en hel bok som skulle kunna beskriva händelserna i en normal svensk högstadieklass, fast de handlar om vuxna, rika människor i 1800-talets England.
Näe. Jag är glad och tacksam att ha kommit igenom en Austen-bok och tänker: Aldrig igen.
Jag har vänner som ÄLSKAR Jane Austen, både böcker och filmer. Jag säger bara :
Not my type of papaya, darlings.
