Vi har länge funderat på om vi skulle skriva ett förlossningsbrev eller inte. Det som talar emot det är ju att personalen på förlossningen naturligtvis kommer göra sitt bästa, oavsett vad vi skriver. Och vad vet vi om förlossningen, egentligen? Ingenting.
Men efter föräldrakursen så bestämde vi ändå att vi skulle skriva ett förlossningsbrev. Tydligen läser personalen på förlossningen breven och anstränger sig för att följa dem, om det är möjligt.
Jag vill inte skriva några romaner, men vi hittade den här mallen och den kändes rimligt omfattande.
Vad har vi då skrivit? Att vi ser fram emot att få träffa vår bebis, såklart. Och att Joseph vill klippa navelsträngen och att avnavlingen ska ske så sent som möjligt.
Jag vill inte spricka förmycket och vill gärna höra vilka åtgärder som görs för att skydda mot detta.
Vi har inga förutfattade meningar om vilka smärtlindringsmetoder som vi önskar utan litar på att vi får rätt vägledning av personalen. Jag känner att det ska bli intressant och spännande att uppleva smärtan, och hoppas att jag ska kunna se det så även då. Visserligen har vi det skämtsamma synsättet att jag vill ha TENS och akupunktur= mer sjukgymnastiska smärtlindringsmetoder, och Joseph vill att jag ska få epidural straight away. Epiduralerna som används vid förlossningar är ju ofta Astras produkter, och även Josephs “egna”, en av de produkter som han kvalitetsgranskar och frisläpper till marknaden. Men våra inbördes yrkesstoltheter är ju inget allvarligt som vi behöver berätta för förlossningspersonalen om…
När det gäller förlossningsställning vet jag bara att jag vill vara så aktiv och rörlig som möjligt, så länge det går. Helst vill jag undvika att ligga på rygg. Enligt mina systrars erfarenheter är det då man känner att man tappar kontrollen…
Det är väl det viktigaste i stora drag.
Nu ska brevet läggas i mappen med de andra papprena från barnmorskan som ska med till förlossningen.
Vändning till rätt läge?
Jag tror att Biggie har vänt sig nu, att huvudet ligger neråt i bäckenet. Kanske inte fixerat sig, men placeringen i magen känns helt annorlunda och sparkarnas karaktär har ändrats.
Den där vassa lilla rumpan i höger sida var några dagar sedan jag kände. Nu kommer sparkarna dessutom symmetriskt och ganska lika fördelat i antal, upp mot revbenen och övre delen av bukväggen.
Dessutom har jag fått huggande, återkommande smärtor i underlivet. Det är en sorts smärtor som jag aldrig känt förut. När jag läst om det på nätet verkar det handla om att bebisen har vänt sig och liksom borrar sig ner med huvudet. Smärtan kan komma från nerver som nyps åt. Några gånger har de varit så kraftiga att jag fått stanna upp, om jag varit ute och gått. Jag kvider till, och får ta en stund att bara andas och tänka på annat. Sen släpper det och jag kan gå vidare.
Just nu när jag sitter här så känns det som att Biggie har ett träningspass på stepmaskin. Fast stepmaskinen är jag. Höger, vänster, höger, vänster, höger, vänster. Dunk, dunk, dunk, kommer slagen inifrån.
Jag ska kolla med barnmorskan nästa vecka om det här stämmer. Men i så fall – note to self – Biggie vände sig i vecka 31.
