Overksamhet ger mig panik. Det är nog egentligen inte det att jag har svårt att slappna av. Problemet är att jag vill göra saker, skapa eller åstadkomma saker, få något ur händerna. Det är då jag känner att jag lever, och det är då jag känner att jag på något sätt förtjänar min plats i tillvaron.
Jag jobbar ganska mycket med tanken att min kropp håller på att åstadkomma en himla massa grejer, medan jag sysslar med annat eller kanske med ingenting alls. Någonting kommer det faktiskt komma utav de här overksamma veckorna. A whole lot, faktiskt. En hel bebis håller min kropp på att producera, medan jag ligger här i soffan.
Det har ju verkligen SPÖREGNAT idag. Jag ställde in min morgonpromenad och har tagit det väldigt, väldigt lugnt. Jag var nog tröttare efter helgen än vad jag förstod. Förutom att legat i soffan och läst, så har jag varit i tvättstugan, gjort en omelett till lunch, varit och handlat och förberett middagen. Jag mådde lite smådåligt över min dag ända fram tills nyss, eftersom jag bara slöat så.
Men sen så tog jag tag i middagsmaten, gjorde ett ärende på Försäkringskassans hemsida och skrev inlägget om senaste boken. Och nu känner jag att jag ändå åstadkommit ganska mycket. Kvar idag är att göra klart middagen, gå och träna tillsammans med Joseph (styrketräning idag) och betala räkningar. Så jag kommer nog kunna känna mig ganska nöjd med dagen idag, faktiskt.
Hojhoj. Har man inte bekymmer så kan man liksom skapa sina egna, i huvudet.
