Det har ju redan från början varit ganska tydligt att den här graviditeten handlar mest om mig och min kropp. Joseph kände sig besvärad och maktlös redan under mina illamåendes-månader. Han gjorde allt han kunde för att underlätta och stötta, och har gjort så sedan dess.
Vi har börjat prata om det här med förlossningen, om hur det kommer kännas för oss båda. För mig är det ju ganska uppenbart vad som förväntas av mig (kläm ut ungen för katten!), men för pappan kan det nog vara lite småbesvärligt att hitta sin roll. Vi har pratat om vilket stöd jag tror att jag kommer vilja ha, hur han kommer kunna peppa bäst och hur han ska kunna hantera att jag har så ont.
Det här får vi ju öva på varje dag nu. När jag får förvärkar och liksom tappar andan och utstöter gutturala läten och ojar mig så kan jag ju se på Joseph hur det gör ont i hela honom. Dessutom får han en lätt förvirrad och förvivlad blick – kan det här vara på riktigt?
Jag har fått säga till honom att inte oroa sig så varje gång, jag måste ju kunna få kvida till utan att han tror att han måste ringa förlossningen och packa det sista i väskan. Så han balanserar med sin oro och sin vilja att hjälpa till och försöker hålla sig cool. På det sättet är det ju lättare för mig, jag är ju fullt på det klara med vad som händer med mig.
Det uppstår ibland småskojiga situationer när vi både inte riktigt vet hur vi ska hantera saken. För några dagar sedan var vi ute och gick, och jag fick en sån där riktigt knivhuggsliknande känsla i underlivet, kved till och ropade ut: Paus! För att uppmärksamma Joseph på att vi omedelbart måste stanna till.
Joseph hann inte riktigt koppla och stannade till, gjorde några danssteg och sjöng “Dansa-Pausa”. I samma sekund såg jag i hans blick förändrades då han insåg att det kanske inte riktigt var läge för skoj. Han stannade upp omedelbart och bad om ursäkt.
Det gjorde naturligtvis ingenting. Det hela går ju mycket lättare om man tar det med ett skratt, tänker jag. Men det blev så mycket lustigare för mig när jag såg hans först helt ogenomtänka reaktion: sjunga och dansa – och sedan ångern när han insåg att det kanske inte vara läge…
Drömmar och funderingar
I natt drömde jag om att det helt plötsligt var efter förlossningen, alltså ingenting om den besvärliga biten. När drömmen utspelade sig var det helt liksom över, det bara visste jag.
Vad var drömmens fokus? Jo! Att den hårda stora magen var borta (klart att jag inte var smal-smal, men ändå, det väsentliga innehållet i den saknades) och jag kunde a) böja mig framåt och sätta händerna i marken och b) ligga på mage.
Dessa två fantastiska akrobatiska konster gjorde jag, gång på gång. Titta, TITTA vad jag kan!
I slutet på drömmen började jag också fundera på var bebisen höll hus. Jag frågade Joseph om han visste nåt. Jajajmensan, den fick vi hämta ut i kassan då vi skulle gå hem! För jag hade väl vår nummerbricka?
Gud ändå, jag hoppas verkligen att jag kommer vara lämplig som förälder…
Igår kväll hade jag sammandragningar och förvärkar. Som vanligt, kan jag kanske inte skriva. Men jag har det regelbundet nu. Sammandragningarna gör inte ont, men magen blir stenhård. Förvärkarna känns mer som riktigt kraftig mensvärk och kramp.
Igår hade jag en sån förvärk som verkligen kändes som en försmak på the real thing. Det började som en “vanlig” förvärk men som bara eskalerade och blev värre och värre. Jag kände att jag behövde resa mig upp och gå omkring, alternativt ta stöd av något, men det var riktigt besvärligt att ta mig ur soffan. Det gjorde så sjukt ont! En försmak på förlossningen, kanske. Det kommer inte bli sådär jättekul… Efter någon minut gick det över och jag värmde vetekudden och satte på magen. Resten av kvällen höll sig smärtan på en okej nivå i alla fall.
Jag sover gott och djupt på nätterna nu, men det måste vara så att magen håller på att träna så här även nattetid. För jag känner det i hela kroppen när jag vaknar, det känns som att magen är ordentligt muskel-trött (ungefär som efter ett riktigt hårt mage-rygg-pass).
Det är väl långt ifrån unikt, men jag hoppas så innerligt att slippa gå över tiden! Samtidigt som det fortfarande känns så himla konstigt – ska vi verkligen bli föräldrar? For real? For real-for real? Gaaaaaah! Jag vet inte hur man gör!
Högmod går före fall?
Idag tog jag min morgonpromenad lite senare än vanligt. Jag skulle luncha med kompis i Årsta 11.30 och tänkte att jag lika gärna skulle kunna promenera dit. Det började bra – strandpromenaden längs Årstaviken på södersidan är ju där jag går varje morgon. Det gick bra också över Skansbron och början av strandpromenaden på årstasidan. Sen började jag bli väldigt trött i bäckenet. Och insåg något som jag förträngt – att ska man upp till Årsta är det VÄLDIGT branta backar. Alltså backar som förmodligen är jobbiga att gå upp för även om man inte är i nionde månaden. Jag börjar också få panik ibland när jag försätter mig i såna där situationer – vad skulle hända om vattnet skulle gå eller värkarna sätta igång och jag är minst en kilometer bort från närmsta bilväg? Jag måste sluta upp med det!
Som tur var hade jag med mig en kall kaffedryck och ett äpple. Det blev en välbehövlig paus på en bänk i solen, sen kunde jag ta mig därifrån. Det var en härlig promenad, trots allt!
Jag och Biggie passade på att spana in SÖS. Dit ska vi snart! (Om allt går vägen och de har plats och så…)
