Anna Karenina skrevs av Leo Tolstoj 1873-1877 och handlar om den ryska adelns liv och leverne. Historien följer inte bara huvudkaraktären Anna, utan även systrarna Dolly och Kitty och deras makar.
Historien om Anna är en romantisk tragedi. Enligt bokomslaget till den utgåvan jag läst är boken en “kärleksroman som avslöjar cynismen och de djupa motsättningarna mellan äkta känslor och materiellt välstånd som fanns i societetssamhället”.
Boken berör dock så oändligt många andra aspekter av den ryska societetsvardagen. Dessutom finns det långa stycken som i dialogform mellan bokens karaktärer syftar till att ge inlägg i den politiska, sociala och filosofiska aktuella debatten som pågick runt omkring författaren.
I alla fall så tolkar jag det så. Just dessa passager blir tidvis oändligt tråkiga!
Jag tyckte att det bästa med boken var hur väl karaktärernas funderingar, tvivel och inre känslostormar har fångats och beskrivits. Det finns ett stycke där Anna mår mycket, mycket psykiskt dåligt och man förstår så väl hennes nästan feberartade ångesttillstånd. Kärlekshistorien utspelar sig mellan den gifta Anna och den hon älskar, greve Vronskij. Den andra huvudhistorien i boken gäller herr Levin och hans liv ute på en lantegendom.
Det finns stycken i boken som jag läste med stor spänning och förtjusning, bland annat när Annas älskare tävlar i en terränghoppningstävling och när Herr Levins första barn föds. Det fanns dock mycket annat som mest kändes långtråkigt att läsa.
Jag förstår på ett sätt att den här boken måste varit en bestseller på sin tid och att den vunnit en plats i litteraturhistorien som en av de bästa. Men underhållningsvärdet idag upplevde inte jag som superhögt.
I min läsning av klassiker börjar jag bli ganska mätt på överklass-skildringar. Såklart är böckerna från historien skrivna av dem som hade kunskap, tid och möjlighet, dvs the rich and the famous. Men man blir serverad en så justerad bild av historien att det blir tröttsamt. Hur hade alla andra 99% av Rysslands befolkning det under den här tiden? Ett liv som centrerades kring romantiskt svärmeri, baler och middagsbjudningar, resor till Europa och filosofiska diskussioner kan inte ha gällt så värst många.
Jag började tycka att boken kändes långtråkig i mitten någonstans. Fyrahundratrettiotre sidor tog en vecka att ta sig igenom. Nu hoppas jag att nästa klassiker jag ska ta mig an är något kortare och/eller lite mer fartfylld. Annars kan tiden fram till förlossningen börja upplevas om möjligt ännu mer långsam…
Grattis att du tog dig igenom den! Jag läste bara halva (men pga att det inte fanns tid att läsa ut den under c-kursen). En lika mycket klassiker, men så långt ifrån överklasskildring som du kan komma, är Knut Hamsuns Svält (eller Sult på orginalspråket danska). En av de bästa jag läst. Låter inte så rolig, men väldigt, väldigt intressant och spännande! http://sv.wikipedia.org/wiki/Sv%C3%A4lt_(bok)
Och kort är den också! 😉
kram!
Åh, kul, den ska jag kolla efter nästa gång jag är på biblo. Jag har lånat hem 5 andra jag tänkte plöja först – nu: Möss och Människor. Längtar efter att få hänga med dig, för övrigt!