Idag skulle jag ju gå till apoteket. Det gick bra. Apoteket vi brukar gå till ligger på Krukmakargatan, vid den bortre änden av Mariatorgets tunnelbanestation.
Men det var en sopbil som hade förpestat luften på hela Timmermansgatan, och jag kände att jag var lite känslig för lukter. När jag skulle gå tillbaks hem så valde jag att gå igenom tunnelbanan för att komma upp på Swedenborgsgatan.
Jag blev väldigt, väldigt yr när jag helt plötsligt ställde mig och stå stilla i rulltrappan på väg ner mot tunnelbaneplattformen. Blodtrycket pallar inte riktigt med, helt enkelt.
När jag kom ner ställde jag mig och lutade mig mot en vägg. Kanske blundade jag lite också.
Då kom tre väktare fram till mig. TRE.
-Jaha, hur var det här då?
Eh. Jo tack bra, jag blev lite yr bara.
Men det går bra…
Och så tog dom mig sonika och ledde mig till en bänk.
Jag blev alltså ledd av TRE väktare till en bänk. Med ett helt tunnelbanetåg som åskådare på första parkett.
De lämnade av mig och såg till att jag drack lite vatten. Jag tackade såklart vänligt för hjälpen, samtidigt som jag höll på att skämmas ihjäl.
Sen ställde väktarna sig en bit bort och väntade på nästa tåg. Precis innan de åkte kom en av dem fram till mig (en man) och sa med sträng röst att jag inte borde åka tunnelbana själv, med bara två veckor kvar till förlossning.
Jag sa inte emot. Men hallå, inte kan jag sitta stilla hemma och vänta på att Joseph ska komma hem och rasta mig! Jag kan ju katten gå över tiden två veckor, ska jag bara va hemma i en månad till?
Dessutom åkte jag faktiskt inte tunnelbana (just då), jag bara genade genom perrongen. Och ingen kan väl neka en gravid kvinnas rätt att gå till apoteket?
Bah.
