Veckans trend är: trötthet. Och hunger.
Det sägs att förlossningen är i jämförelse med ett maratonlopp. Goda råd på nätet säger att man ska ladda som inför ett maratonlopp.
Joseph och jag har skrattat åt det där flera gånger.
Pratar vi kolhydratladdning? Det kan man ju inte syssla med inför obestämt datum. Fyra veckors, ja, eller två för den delen, kolhydratladdning kan ju göra sitt för vikten väldigt mycket i onödan.
Dessutom minns jag från min kurs i idrottsmedicin att den senaste forskningen kring kolhydratladdning ifrågasatte om kvinnor ens har samma effekt av det som män, i och med att kvinnor använder sina energireserver i annan ordning än män.
Så den tanken har vi förkastat sedan tidigare.
Men det vi inte tänkte på då, det var att kroppen själv kan ta kommandot och bestämma.
Nu är inte min hunger i omfattningen så stor som passande för en uppladdning för maraton. Men jag är ju såTRÖTT. Jag orkar ingenting! Och när jag rör på mig mindre brukar kroppen vara ganska följsam och minska min hunger en aning också.
Men nu. Nu skulle jag lätt kunna äta och sova växelvis varannan timme, hela dygnet.
Samtidigt blir jag så fruktansvärt ledsen och uttråkad när dagarna går och jag inte får något vettigt gjort. Jag känner mig nästan som deprimerad till och från, gråter för minsta lilla motgång och ligger och tycker synd om mig själv.
Idag har jag gett mig själv en massa hittepå-uppdrag. Alltså mindre saker som jag ska göra, bara för att göra nåt.
– Gå till babyproffsen och hämta ut deras Babybox med gratisprover.
– Gå till ett apotek från Apoteksgruppen och hämta ut deras box för blivande föräldrar
– Läsa klart sista boken i min nuvarande klassiker-hög och gå och lämna tillbaks dem till biblioteket
– OM jag orkar, gå till ICA handla något gott för ikväll och för en mysig lördagsfrukost.
Äh.
Jag sitter här hemma med alla bebisgrejerna och tänker att det nog aldrig kommer komma ut någon bebis.
Vi är redo. Kläder, blöjor, skötbord, leksaker, filtar, sovplats. Allt står här och ser löjligt ut.
Som halvfula stilleben utställda lite varstans i vår lägenhet. Som ett konstigt skämt.
Vi har ett babygym med tillhörande mysig liggplats ståendes i vardagsrummet.
Varje dag när Joseph kommer hem från jobbet så tittar han där, konstaterar att det är tomt, suckar och ställer dit sin väska istället.
Jag halvligger här i soffan som en annan flodhäst. Lokalt tjock, utan anledning känns det som.
Om det där vilda, stökiga, bökiga jag har i magen verkligen är en bebis så kan den få komma ut nu och visa sig.
För annars tror jag inte på’t.
