Insåg nyss att vi i dessa väntans tider inte kan låta bli att blogga på ett dygn utan att riskera att folk börjar misstänka saker.
Men sanningen är den att det är så mycket stiltje i vårt liv just nu att det knappt är värt att nämna.
Vi fixar och donar med bebisprylar, lagar mat och äter den, städar och grejar som vanligt. Alla vardagssysslor tar tredubbelt så lång tid för mig nu. Bara vårt gymbesök igår och promenaden till och från tog minst 3 timmar. TRE TIMMAR!
Jag går så långsamt så Joseph får ont i ryggen av att promenera med mig. Han är såklart vettig nog att inte klaga, men det märks ju ändå.
Jag är fruktansvärt varm. Sover mycket. Och gråter för allt och ingenting (Typ: huvudpersonen i deckaren jag nyss läste ut, hon fick en hundvalp. Jag storgrät).
Jag borde börja planera för min vecka lite smått, men vad ska man göra när man ingenting orkar?
