Idag var jag alltså hos barnmorskan igen. Den här gången var det nog min favorit, henne hade vi på föräldrautbildningen. Det är de små detaljerna som gör det, men vissa människor tycker man liksom mer om än andra. Såklart.
Idag var SF-måttet 35. Det var bra, äntligen!
Biggies hjärtljud var 140.
Mitt blodtryck var 100/70, så “högt” har det aldrig varit förut.
Och HÖR OCH HÄPNA: Hb-värdet var på 138. Hundratrettioåtta! Det är liksom högre än vad jag hade vid senaste blodgivningen, innan jag var gravid! Heja kroppen och tack duroferon! Nu ska jag sluta äta två tabletter om dagen och gå ner till en.
“Problem”: BIggie är ännu inte fixerad, utan förtfarande ruckbar. Skulle vattnet gå innan huvudet är fixerat nere i bäckenet så måste man berätta om det när man ringer till förlossningen. Tydligen finns en lite risk att navelsträngen kan komma ikläm under huvudet, så man ska komma in på kontroll. Jag är inte övertygad om att vår förlossning kommer börja med vattenavgång (eftersom ingen av mammas och bara en av systrarnas fyra förlossningar startat så), så jag är inte orolig. Men det är sak att ha i åtanke.
Efter barnmorskebesöket träffade jag mamma och vi tog båten över till djurgårn och åt lunch. När vi vara klara med lunchen började himlen bli mörk, så vi bestämde att vi skulle dra hem till mig för att dricka kaffe. Jag är så varm av mig nuförtiden, jag går omkring med linne och shorts och vägrar ha med mig tröja eller jacka. På båtturen över till Slussen hör vi hur det börjar mullra och regnet dånar ner.
Framme på stadsgårdskajen upptäcker vi att det inte regnar, utan HAGLAR. En centimeter stora hagelkorn som piskade på huden. Vi sprang upp och in genom tunnelsystemen in till Slussen och tog tunnelbanan hem till Medis. Framme på medborgarplatsen fick vi först ta skydd inne på biblioteket, sedan inne på söderhallarna innan vi kunde småspringa genom parken hemåt.
Vi var blöta ända in på underkläderna när vi kom hem! Så märkligt väder för att vara 17 juli!
När vi småsprang hem kunde mamma inte hålla sig, utan ville hålla i mig hela tiden och upprepade mantrat “bara inte du börjar föda nu också!” Tyvärr. Inte ens joggingtur i hagelstorm kan skaka ut den här ungen…
