I natt drömde jag att det var vecka 37 (årets vecka 37 i september alltså, inte graviditetens) och att dagen hade kommit när vi skulle åka till Göteborg/Öckerö för att visa upp bebisen.
Och den var ju fortfarande i magen!!
Jag hade ett fullt sjå med att räkna upp allt som måste med i packningen: vanlig packning för mig och Joseph, barnvagn, babyskydd för bil, alla grejer som är packade i förlossningsväskan… Jag kände att det var så himla meckigt och jobbigt att dra med sig alla grejerna till Göteborg, om det fanns en chans att Biggie inte tänkte komma ut den veckan heller. Men vi kunde ju inte heller chansa…
Suck. Ni förstår, jag är ju inte helt enkelt överygad om att den här bebisen någonsin kommer komma ut…
När jag var ute på min morgonpromenad idag, skulle jag som vanligt korsa Ringvägen över ett övergångsställe. Det stod en gammal tant där och väntade med mig. Det dröjde en stund innan det tillslut blev grönt, då vände hon sig till mig:
– Jag brukar aldrig gå mot rött om det finns barn i närheten, och…. eeeh, det gör det ju.
Jag förstår att hon menar min mage och svarar:
– Eh, tack, det var omtänksamt…
Vi båda börjar gå då det blivit grönt, jag börjar gå förb henne då hon går väldigt långsamt. Hon höjer rösten och utbrister:
– Lycka till förresten! Och ha det så bra!
Jag var nyss på biblioteket och lånade nya böcker. Jag vet inte om det ligger något freudianskt i det, men jag kom hem med Den unge Werthers lidanden och Les Miserables. Så kul jag ska ha det framöver!
