Hembakt

Hembakt

När man läser på nätet om tips för att fördriva tiden innan förlossningen så handlar allt om att vara huslig. Jag har i princip gjort tvärt om och fokuserat på saker enbart jag själv må bra av – bokläsning och fysisk aktivitet/träning.
Jag har visserligen lagat ganska mycket mat, men det är mest av rent praktiska skäl. Det blir mer tid över på kvällarna för mig och Joseph om jag redan lagat maten då han kommit hem från jobbet.

Jag har inte sytt eller pysslat en massa till Biggie.

Jag är pysslig när det gäller papper och fotoalbum, men tyvärr inte alls när det gäller nål, tråd eller garn. Jag har heller inte fått några bull-mamma-gener att blomstra och sjuda av liv. Visst, jag tycker om att laga mat och baka, men det är faktiskt allra mest för att det är en trevlig aktivitet att göra tillsammans med Joseph. Det jag tycker allra mest om att göra annars är tårtor och desserter som är färskvaror. Då blir jag ju också inspirerad av den tillställningen desserten faktiskt ska vara till, och även av den övriga menyn.

Men idag kom Gunilla hem till mig och bakade! Det var väl en finfin tjänst att göra för en höggravid kvinna?! Så nu har även jag fått frysen full med bakverk så att vi kan bjuda folk på fika när de kommer och vill träffa utanför-livmodern-bebisen.

Det blev blåbärsmuffins, chokladmuffins och toscasmåbröd.

Det var gott (vi blev ju såklart tvungna att provsmaka) och det känns oändligt praktiskt att ha färdigt hemma.
Tack för hjälpen, Gunilla!

Sassabrassamandelmassa!

Igår kväll kände jag mig superkonstig. Jag hade förvärkar av ungefär samma intensitet som vanligt, men jag mådde också illa och fick springa på toaletten och göra nummer 2 flera gånger. Det kan ju vara tecken på att förlossningen är på gång, så både jag och Joseph hann bli lite uppstressade. Ni vet, tänk om, tänk om, tänk om det skulle bli skarpt läge!!

Jag blev för första gången lite rädd, faktiskt. Det är ju en väldigt spännande upplevelse vi ska få vara med om, men det går ju inte att komma ifrån att det också kommer vara väldigt, väldigt smärtsamt och jobbigt. Jag försöker förhålla mig nyfiken och öppen för hur det kommer vara. Men som sagt, igår blev jag också lite småskrajsen.

När kvällen gick och förvärkarna inte ökade i intensitet bestämde jag mig för att det nog inte skulle bli något.

Såklart gör det ingen skillnad varken för smärtan eller förloppet som sådant, men mest för min egen stressnivå. När jag bestämde mig för att gå och lägga mig som vanligt, så gick till det tillslut att somna. Jag har faktiskt vaknat av smärta några gången under natten, men nu på morgonen känns det lugnt igen.

Jag har så otroligt ambivalenta känslor kring det här. En tredjedel av mig tänker: Såklart. Vad trodde du, att du skulle föda barn? En annan tredjedel tänker: Skönt, det gick över! Vi tar det senare nångång! Och den sista tredjedelen tänker: Men snälla! Nu, nu, nu, jag vill åka in nu!

Det är inte helt enkelt det här med känslorna. Båda jag och Joseph längtar så att vi håller på att dö. Någon av oss, eller oftast båda, får tårar i ögonen någon gång varje dag då vi tänker på vår bebis, som snart ska komma ut!
Men samtidigt känner vi också, att vi medvetet håller på att “förstöra” något som hittills varit väldigt bra. Vi har varit lyckligt gifta i 5 år, vi ääääälskar att vara tillsammans bara vi två. Vi har haft det så väldigt, väldigt bra. Tvivlen kommer då – hur blir det nu? Kommer det bli väldigt svårt? tänk om vi ångrar oss?

ALLA jag pratar med säger, att så snart bebisen har kommit ut och man landat lite i sin nya vardag så kommer man inte förstå hur det var innan och det nya livet med bebis kommer kännas helt omöjligt att ifrågasätta. Jag hoppas så på det!

Men ni förstår. Det är så oändligt mycket hormoner och känslor, rädslor och frustrationer uppe på ytan just nu. Det går inte helt att beskriva!