Vi börjar förstå att den här förlossningen var något av en katastrof. Trettio timmars förlossning och 2 timmars operation efter det. Jag fick vänta åtta timmar på operationen och fick alltså varken äta eller dricka något på alla de där timmarna efter det där värsting-“maratonloppet”. Jag har aldrig mått så dåligt i hela mitt liv. Det var nära ett urakut kejsarsnitt under minst ett tillfälle och de hade upprepade kontroller på Biggie-Wollmar med skalpelektråder och laktastester.
Såhär i efterhand är jag sjukt tacksam att vi inte visste innan hur illa det skulle bli och hur vansinnigt dåligt jag skulle må efteråt.
Men Biggie-Wollmar mådde bra där inne hela tiden, det visade alla tester. Jag börjar gråta av tacksamhet varje gång jag tänker på detta:
En läkare konstaterar i ett mycket kritiskt skede att bebisens tålighet för syrebrist/höga laktatnivåer berodde på att jag tränat mycket.
Tack käre gode Gud för att jag kunnat träna så mycket, det kanske räddade Wollmar från en massa skador!!
Vi kan konstatera att alla andra nyförlösta mammor här på BB ser pigga ut och orkar gå omkring. Jag är i princip sängliggande och går på morfin.
Vi får se när vi kommer härifrån och i vilket skick jag kommer vara då.
Men det vikigaste är: Wollmar mår bra och är frisk. Han får bra resultat på alla tester och prover.
Pappan mår bra, men är sliten och medtagen. Och mamman är rätt så risig.
Ha tålamod med oss, vi återkommer snart till bloggen med fullt fräs.
Men nu: Paus.
Oj Mia. Låter som att ni har haft tur i oturen, vad som än hänt. Hoppas ni får lugn och ro att återhämta er ordentligt nu och bara rå om varandra. Kram
Krya på dig! Hoppas att ni får åka hem med lille Wollmar så snart som möjligt.
Älskade vänner!
Vilken pärs!
Vi kan prata om allt och diskutera detaljer senare när ni orkar och mår bättre. Och träffas:-)
Fokusera nu bara på att ta hand om er och vila upp er. Heja er!
Kärlek
Mia! Glöm inte påminna dig själv hela tiden vilken superwoman du är. Och man får verkligen tycka synd om sig själv ibland!!! Du är bäst!