Idag var vi på återbesök på BB. Wollmar har snart gått upp till sin födelsevikt igen, bebisar går alltid ner en del första dygnen. Men idag skilde det bara 45 gram från födelsevikten, vilket gav mycket väl godkänt till mor och son i ämnet amning. Bra teamwork! Så jag oroat mig för just det… Men det känns skönt att det finns saker som går lätt och smidigt. På något sätt känner jag mig väl värd det.
Jag fick ut fler morfin-tabletter också, vilket också var skönt. Jag hade hoppats på att klara mig på de andra, inte riktigt lika starka tabletterna inom kort, men som det är nu så måste jag ta dem ett tag till. Men var lugna, det är tabletter som funkar okej med amningen.
Wollmars navelsträng lossnade idag också. Det kändes lite sorgligt på ett konstigt sätt, som att graviditeten definitivt är ett avslutat kapitel. Vilket är något enormt konstigt att känna mig ledsen för, eftersom jag inte topptrivts med att vara just gravid. Men, ni vet. Känslor och hormoner i ett enda virrvarr, det känns som att det inte finns en endaste känsloreaktion som hade varit konstig i sammanhanget.
Det var samma slags känsla för att komma tillbaks till BB. Jag hade mitt livs jobbigaste tid de där dygnen, men ändå så finns det så enormt mycket vackert och fint sammanknippat med vistelsen där. Och personalen var så grymt himla bra. Här pratar vi om människor med stora hjärtan och empati, rätt människor på rätt plats.
