Graviditeten var en enda lång väntan. Allt jag önskade var att få gå in i nästa graviditetsvecka, se progress, komma en dag, en timme, en sekund närmare förlossning och bebisankomst,
Nu, med världens mest perfekte Wollmar i mina armar, önskar jag bara frysa tiden. Han är så underbar, så vacker, så perfekt. Att få ligga bredvid och titta på hans ansikte när han sover är mer spännande än vilken film som helst. Hans olika ansiktsuttryck när han drömmer, de är så otroligt fantastiska. Man kan se små ögonblick av glädje, frustration, ledsenhet som kommer och går blixtsnabbt.
Samtidigt längtar jag som en tok efter framtiden. Jag vill lära känna den här grabben! Vem han är, vad han tycker om, hur han kommer se ut ( vi vet ju till exempel fortfarande inte om han kommer bli brunögd eller få mörkare hudton, det kommer först lite senare).
Livet har fått en helt ny innebörd och ett helt nytt rum har öppnats i mitt hjärta.
Vi ska försöka att den här bloggen inte ska förvandlas till något rosenskimrande småbarnslivsromantiserande. Men för katten, vi är totalt nykära och vårt lilla underverk är här nu!! Det är fortfarande svårt att ta in. Men det är alldeles, alldeles underbart!
