Fredagen den 27 juli började OS. Samma dag var jag hos barnmorskan och tag hepatosprov, jag höll på att klia ihjäl mig och höll på att bli vansinnig på att inte veta hur länge jag skulle fortsätta vara gravid.
Samma dag fick Joseph semester. Lördagen var ägnad åt sol och bad. På söndagen för två veckor sedan hade jag vid den här tiden på dygnet härliga tankar och förväntningar, värkarbetet var i full gång och vi var på väg in till SÖS.
Två veckor att förändra livet och alla perspektiv. För så många andra har säkert dessa två OS-veckor bara varit två vanliga veckor med lite extra roligt att se på TV. Det är så konstigt. Jag kommer aldrig mer bli densamma, livet kommer aldrig bli sig likt.
Jag är fortfarande i någonslags hormonell obalans, jag gråter typ hela tiden. Mestadels lyckotårar. Jag kan knappt ligga och titta på Wollmar eller få en öm kram av Joseph utan att jag gråter floder.
Det är som alla säger, förlossningen bleknar. Redan två veckor efteråt känns det på något sätt så avlägset. Livet här och nu med världens finaste bebis känns så mycket mer angeläget, det går inte att fastna i obehagliga minnen. Det hjälps dessutom upp av att värken och smärtan har minskat drastiskt de senaste dagarna. Igår glömde jag till och med bort att ta medicin!
Jag är verkligen lycklig.
Men, jag ska vara ärlig. Någonstans i mig finns en krypande känsla av klaustrofobi. Det är ändå otroligt läskigt att livet förändras så i sina grundvalar, liksom över en natt (eller över en förlossning på 30 timmar + moms).
Imorgon börjar en arbetsvecka för Joseph. Som tur var är det bara en vecka, sedan ska han vara ledig ytterligare en tid. Men jag tvivlar. Hur i hela världen ska jag räcka till? Hur ska jag kunna klara av att vara allt för den här lilla människan? Jag ska vara matproducent, tröstgivare, en person som ger stimulans och erbjuder utmaning till utveckling.
Jag hoppas att det är normalt att känna sig otillräcklig. (Gode Gud, ge oändligt många guldstjärnor i himlen till alla tvillingmammor!)
Jaja. Världens finaste bebis ligger här och sover i sin korg, jag sitter på balkongen och ska snart göra dagens första träningspass med bäckenbottenövningar. Vi har nyss avklarat veckostädningen, Joseph är iväg och handlar och till lunch tänkte vi promenera till Primo Ciao Ciao i Liljeholmen. Det rullar.
(By the way, idag tycker vi att det ser ut som att Wollmar kommer få en lite mörkare hudnyans… så spännande!!)
