Idag är både jag och Wollmar helt slut. En sådan heldag som igår var tydligen väldigt ansträngande för en snart treveckorsbebis. Och för mamman likaså. Vi har somnat under varannan amning hela dagen, och då hade vi ändå en väldigt bra natt. Jag har nästan som träningsvärk i kroppen och känner mig allmänt medtagen. Så himla konstigt att man kan bli sån!
Det sägs att bebisar i Wollmars ålder inte ska kunna uppfatta dygnsrytm än. Men Wollmar verkar ha fattat grejen ändå. På dagtid vill han amma superofta och bajsar lika ofta. På natten ammar han var tredje timme ungefär, och i samband med det byter vi blöja. Som tur var har han superlätt att somna om och man kan lägga ner honom i hans säng.
I natt var en sån superbra natt, när han knappt ens behövde vyssjas eller hållas någonting innan man la ner honom, och därför blev ju min vakentid också minimal. Skönt, eftersom jag också var supertrött.
Hans jobbigaste tid på dygnet är eftermiddagarna. Då har han ofta ont i magen och vill bara ligga på magen i mitt knä och bli masserad över ryggen. Idag har han haft sin första back fire- bajs – bajs som sprutat upp ur blöjan och upp över hela ryggen. Ni kan gissa om han blev ilsken!
Idag går vi på halvfart och har bara varit ute på den dagliga promenaden. Ikväll får vi ju besök igen, och inte vilket besök som helst. Vi får lyxbesök – vänner som tar med sig middagen! Så himla skönt!
Det är som i ett annat universum jämfört med den förra fredagen då jag gick hemma och väntade på att Joseph skulle komma hem och börja sin semester. Då förändrades livet totalt. Nu väntar två nya lediga veckor med Joseph, och det vi kan hoppas på är att saker och ting hittar sina rutiner, min kropp fortsätter läka och mina känslor börjar sorteras in på rätt ställen. Jag slås av det om och om igen, hur avlägset och främmande livet innan Wollmar känns.
Jag tror det här inlägget blev väldigt osammanhängande. Yepyep. Välkommen till livet som bebismamma.
